Stor journalistisk insats om Polen

06 juli 2009

Böcker, Kultur

Fru Anna och generalen
Peter Kadhammar
Albert Bonniers förlag (2009)

Jag blir mycket positivt överraskad av Peter Kadhammars bok om Polen och stalinismens fall. Inte minst är det en stor journalistisk och historisk insats att Kadhammar intervjuat så många av personerna som var med, på ena eller andra sidan (och i vissa fall på båda sidor) när Polens och hela världens historia förändrades under 1980-talet, även om det kanske bara är ett namn som blev världsberömt: Lech Wałesa. Han framstår dock som en av de minst intressanta personerna vi får möta och kanske den mest osympatiska.

Boken har två riktiga huvudpersoner: Den första är Anna Walentynowicz, den lilla envisa arbetarkvinnan på Leninvarvet i Gdansk som aldrig tvekade att protestera när hon eller kamraterna behandlades fel av ledningen, och vars avsked från varvet 1980 blev gnistan som tände den stora strejken som skulle förändra allt. Den andra huvudpersonen är hennes motsats, Polens sista stalinistiska diktator general Wojciech Jaruzelski, som svarade strejken med att utlysa krigstillstånd.

Bokens titel speglar också Kadhammars personliga relation till sina intervjuobjekt. För honom blir Anna Walentynowicz snart bara Anna, medan general Jaruzelski förblir generalen. Ändå är det kanske honom vi får lära känna bäst. Han visar sig vara gammal adelsman, ursprungligen antikommunist (som ung student hejade han på Franco under spanska inbördeskriget) och hans farsa stred i den högernationalistiske polske diktatorn Piłsudskis vita armé mot bolsjevikerna 1920. När Nazityskland och Sovjet delade Polen 1939 deporterades familjen till Sibirien, men Jaruzelski blev senare värvad till Röda armén och deltog i befriandet av Polen från nazisterna, varefter han fick möjlighet att gå med i kommunistpartiet och göra karriär.

Hade det varit amerikanarna som tagit kontroll över Polen 1945 så hade han lika gärna kunnat tjäna dem, erkänner Jaruzelski. Men han menar att innerst inne ville han bara det som var bäst för Polen, och på många sätt blev det ju faktiskt bättre: ”Kommunisterna hade på kort tid lyckats bygga upp Polen ur andra världskrigets förödelse, landet industrialiserades, de fattiga bönderna fick arbeten i fabriker, på verkstäderna och varven. De nya städernas höghus erbjöd visserligen små lägenheter men det var i alla fall bättre än det folk hade tidigare” skriver Kadhammar.

Själv säger general Jaruzelski: ”Du kan tro att jag är naiv eller dum men jag trodde på systemet. Jag såg ett stort språng i utvecklingen. Miljoner fick det bättre. … Vad hade Lech Wałesa haft för chans i det Polen som fanns före kriget? Anna Walentynowicz? De fick sin yrkeskarriär på varvet. Det fanns miljoner som de! Wałesa kom från mycket enkla förhållanden, han gick utan skor i sin lilla hemby.”

Också Anna berättar att socialismen för henne var något oerhört positivt. Tidigare hade hon levt i mer eller mindre livegenskap på en gård där hon slavade utan betalning för en husbonde som misshandlade henne och en husmor som förnedrade henne. Nu fick hon plötsligt ett riktigt arbete i Gdansk, med lön och en egen bostad. ”Det var först då jag började känna mig som en människa. Jag var så tacksam. Jag byggde vårt socialistiska fosterland med hela mitt hjärta”, säger hon.

Många av arbetarna som kämpade mot regimen påpekar hela tiden att de aldrig var emot socialismen. ”Vi hoppades att kunna förbättra systemet, inte förstöra det” säger Henryk Wujec, en av ledarna för fackföreningen Solidaritet: ”Vi ville ha mer frihet men var inte antisocialister.”

Polens ”kommunistiska” historia är kort: 1939/1945 – 1989, och många av bokens personer var med från början till slutet. Men det är ingen kronologisk historieskrivning utan hopp fram och tillbaka i tiden i en historia där ingenting är svart eller vitt, och det presenteras olika versioner och synpunkter på händelseförloppet.

Anna blev pensionär ungefär samtidigt som stalinismen föll. Hon berättar att när Lech Wałesa blev president 1990 sänkte han pensionerna: ”Wałesa gjorde det!” Själv är han idag en rik gubbe. Det är inte bara nobelprispengarna och presidentpensionen han har att gotta sig med. Wałesa tar också bra betalt för att resa runt i världen och föreläsa om hur han krossade kommunismen. Om det nu var han som gjorde det.

Per Leander
intis@internationalen.se

, , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.