Ska vi leta efter Lycksalighetens ö?

06 juli 2009

Kultur, Kulturkrönika

– Häng med till Ronneby skärgård över midsommar!
Några kompisar skulle ned och fira den ljusa helgen bland svanar, blekingsekor och fästingar i Ronnebys lilla men utsökta övärld, i ett sommarhus på en av öarna.
Visst, det lät frestande. Har man aldrig varit i Blekinge så. 150 000 invånare, Sveriges trädgård som de sa i småskolan. Ett landskap som också är ett län, Sveriges minsta. Konstigt att det finns kvar efter alla sammanslagningar.

Vänta nu. ”Jag har återsett min första flamma/ på Lycksalighetens ö vid Ronneby”. En Frödingdikt tonsatt av Torgny Björk poppar upp i minnet. Herr T och hans spelmän gjorde en vidunderlig skiva med Frödinginspelningar någon gång på sjuttiotalet, och ja, vad var detta för ö? Fanns den?
Det är klart jag vill åka till Ronneby.

I en liten utombordare på väg uppför den smala Ronnebyån i flödande sol – aldrig sett så många vita näckrosor i mitt liv, stränderna kantades av dem – frågar jag stugägaren och värden om Frödings Ronnebydikt, men denna ö känner han inte till.
Vi vandrar runt i den väldiga Ronneby Brunnspark, kollar in ett jätteloppis där halva Ronneby och en och annan tysk turist har stämt möte, och i Naturum hittar jag en broschyr om den gamla kurorten Ronneby Brunn.

Där var den! Ett gammalt grådaskigt foto från början av nittonhundratalet som föreställer ”Ronnebyån. Lycksalighetens ö”. Kanske vi till och med hade passerat den på väg uppför ån…
Nej, det hade vi säkert inte. ”En långsmal ö vid stadens nordände” står det i en gammal text på nätet (runeberg.org). Och så långt norrut hade vi nog inte kommit.
Oscar II, svensk kung, kom till Ronneby på Eriksgata 1890 och embarkerade från Drott i en ångbarkass vid, just det, Lycksalighetens ö. Konungens befallningshavande hade föreslagit ”en prydlig men icke kostsam äreports uppsättande på Ronneby torg” (det blev granris).

Några år senare var det Kockums Emaljerverk som växte fram på platsen och så småningom kom att bli en viktig arbetsplats i Ronneby. Och nu var det emaljarbetarna med familjer som bjöds till årlig fest på Lycksalighetens ö.
Nog finns den.

Varifrån kom namnet? Säkerligen från Atterboms gamla sagospel.
Skalden och nyromantikern Per Daniel Amadeus Atterbom blev färdig med Lycksalighetens ö 1827. Det lär bygga på en gammal keltisk folksaga. Kung Astolf blåses av vindarna till denna ö där han gifter sig med Felicia och lever lyckligt i trehundra år. Sen längtar han hem igen, men hemma är allt förändrat och tråkigt och han är inte längre kung. Han vill tillbaka till ön, men dör på vägen.

Detta sagospel hör inte till de mest lästa svenska klassikerna, för att uttrycka sig milt, men kallas fortfarande ”en av den svenska romantikens mest centrala texter” .
I Moderna Tider (129-130) utnämner Göran Hägg Lycksalighetens ö till den tråkigaste svenska boken någonsin, påpekar Anti-Atterbomssällskapet (det finns tydligen ett sådant. Det kan hittas på nätet och säger att dess uppgift är att ”ge Atterbom hans rätta plats i svensk litteraturhistoria – längst ned”).
Själv har jag inte pallat med att läsa sagospelet, annat än i det utdrag som förekom i antologierna:
O! gåves det en trolldom,
som dränkte all vår nakna verklighet
så djupt i drömbildsvärldens ocean,
att ingen brygga nådde från vår jord
till diktens evigt sommargröna ö…

Alltså ”diktens evigt sommargröna ö”.
Men den som letar efter Lycksalighetens ö hittar hur många som helst i verkligheten. (Är svenskarna obotliga romantiker?)
Plötsligt vimlar det av dem över hela landet. Uppsala stadspark, Hjälmare kanal, Sala, Kalmar, Arnö i Mälaren, Appladalen i Värnamo, Esterön i Norrköpings kommun (som kallades Lycksalighetens ö av självaste Atterbom). En ö i Säffle, Värmland, och Kymmendö i Stockholms skärgård som Strindberg kallade för sin ”Lycksalighetens ö”.
Kyrkoherde Hedners prästgårdsanläggning i Asby, Linköpings stift… inspirerad av Atterbom hade han också en ”Lycksalighetens ö” i sin park.
Lika bra att skylla på Atterbom.

Han hatades hjärtligt av radikala Aftonbladet, och Aftonbladet kallade han ”denna stinkande kloak” och ”riks-pöbeltidningen”. Aftonbladet slog tillbaka och kallade honom ”den andeliga och lekamliga lifegenskapens varulf” och en ”af munklegender förtorkad mullvad” (berättar Wikipedia). Till sist hamnade han i Svenska akademin – men odödlig blev han allt genom alla sina öar.

Någon gång ska vi väl hitta den, Frödings ö… nästa gång i Ronneby.

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.