Öppenhet bakom stängda dörrar

27 juli 2009

Ledare

Piratpartiet tog sitt hopp in i EU-parlamentet med argument om skydd av den personliga integriteten som språngbräda. Stora delar av väljarkåren är på goda grunder oroade av de övervakningsförslag som i följd av ”kampen mot terrorism” riktas mot medborgarna. Det visar inte minst protesterna i förra veckan i samband med justitieministermötet i Stockholm. Men värnandet av den personliga integriteten ifråga om övervakning riskerar att blandas ihop med en mer allmän restriktiv syn på medborgares rätt att ta del av myndigheters uppgifter om andra medborgare – en rättighet som är en förutsättning för offentlighetsprincipen.
Denna har i hög grad urholkats de senaste trettio åren. Det har skett i takt med att myndigheters verksamheter datoriserats och har motiverats med vaga hänvisningar till att skydda den personliga integriteten i ljuset av it-utvecklingen.
Det har framförallt handlat om lagstiftning (registerlagar, personuppgiftslagen) som minskat medborgarnas insyn i myndigheters verksamheter och som ofta motiveras med oklart uttryckta föreställningar om möjliga kränkningar, där begreppet personlig integritet alltså kommit att användas för att legitimera begränsningar av öppenheten.
Myndigheternas befogenheter att ta del av varandras uppgifter har däremot istället ökat på ett sätt som gör att varningarna för Storebrorssamhället får alltmer fog för sig.

Offentlighetsprincipen innehåller för­visso en målkonflikt mellan kravet på allmänhetens insyn och kravet på personlig integritet vilken i svensk lagstiftning i hög grad har lösts med stor hänsyn till det förstnämnda kravet. Vi har rätt att ta del av varandras taxeringsuppgifter, familjeförhållande, domar, skolbetyg med mera. Samhällsmedborgarnas informationsrätt är i de här avseendena överordnad rätten till personlig integritet.
Medborgarnas rätt att få tillgång till handlingar som rör beslutsfattande och myndighetsutövning är en del av själva blodomloppet i en livskraftig demokrati.
Den svenska offentlighetsprincipen är den mest långtgående i världen och motiveras framför allt med tre argument: Rättsäkerhet – den garanterar allas likabehandling av myndigheter (därför kan vi ta del av uppgifter om andra medborgare – behandlar myndigheterna andra likadant som jag själv behandlas?). Effektivitet – öppenheten avslöjar inkompetens och dålig organisation hos myndigheter. Demokrati – genom den information som samlas hos myndigheter kan medborgare skaffa sig kunskap om samhället, vilket ökar inflytandet.

Alltmer av den lagstiftning och myndighetsutövning som styr det svenska samhället sker numera i EU-institutioner som inte omfattas av regler om insyn och öppenhet i samma utsträckning som de svenska. Därigenom minskar medborgarnas möjligheter att granska myndighetsutövningen.
Under Sveriges tidigare period som ordförandeland 2001 antogs de regler som styr insynen i EU:s tre huvudsakliga beslutsfattande institutioner: kommissionen, ministerrådet och parlamentet. Den så kallade öppenhetsförordningen var ett framsteg i förhållande till vad som gällde tidigare, men är icke desto mindre begränsad i förhållande till den svenska offentlighetsprincipen.
Nu ligger förslag på förändring av öppenhetsförordningen, men inte i riktning mot mer insyn, som man kunde hoppas. EU-kommissionens förslag till revidering av förordningen innebär drastiska inskränkningar av insynen. Bland annat sekretessklassas helt nya kategorier av handlingar och själva begreppet ”handling” omdefinieras så att det visserligen blir mindre vagt men på ett sätt som utesluter massor av dokument som inte blivit officiellt registerförda från offentlig insyn. Institutionerna får också större frihet att själva avgöra vilka handlingar som får lämnas ut. I en förberedande behandling av förslaget i EU-parlamentet möttes det av stark kritik, och många ändringsförslag framfördes för att förhindra försämringarna av öppenheten och för att istället öka den. Förslag och motförslag kommer nu att behandlas i fortsatta förhandlingar mellan kommissionen, parlamentet och ministerrådet. Ironiskt nog är det mycket möjligt att man väljer att hålla så kallade trepartsmöten (”triloger” på EU-jargong) bakom stängda dörrar. Revideringen av reglerna för insyn sker utan insyn!
En fråga som är en demokratisk grundbult kan alltså komma att avgöras av förhandlingar mellan jurister, tjänstemän och några utvalda parlamentariker i slutna rum.

Medborgarnas rätt till insyn i myndighetsutövning och beslutsfattande är alltså hotad från två håll: från den inhemska urholkningen av offentlighetsprincipen med hänvisning till teknikutveckling, EU-harmonisering och luddig användning av begreppet personlig integritet och från EU genom att alltmer lagstiftning och beslutsfattande förs över till EU, som med en reviderad öppenhetsförordning ytterligare minskar en redan inskränkt offentlighet. Det är hög tid att skapa en motopinion.

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.