Filippinerna lever på de utlandsarbetandes pengar

20 juli 2009

Fokus

– Sjuttio procent av alla migranter från Filippinerna är kvinnor. Regeringen ser dem som de nya hjältarna, eftersom den är beroende av de pengar kvinnorna skickar hem, säger Chloe, socialist från Filippinerna.
2008 kom sammanlagt 16 miljarder US-dollar av Filippinernas nationella inkomst från migranternas löner.

Samtidigt som Chloe, som inte vill uppge sitt riktiga namn på grund av säkerhetsskäl, pratar, pågår en bombkampanj i Mindanao. Mindanao är den sydligaste ön och ett av de fattigaste områdena i Filippinerna; av de 4,5 miljoner filippiner som inte har råd att köpa mat för att täcka minimibehovet bor 1,4 miljoner i Mindanao.
Bomberna exploderar på offentliga platser, vilket gör att de flesta försöker hålla sig hemma, berättar Chloe.
– Det är en avledningstaktik från regeringen inför det viktiga valet 2010, tror hon.

Då vill regeringen byta
system till ett parlamentariskt, för att den nuvarande presidenten, Gloria Macapagal-Arroyo, ska kunna sitta kvar.

Under intervjun pågår även en nationell strejk i transportsektorn i protest mot stigande oljepriser, och krisen driver upp arbetslösheten för filippiner både i hemlandet och i värdländerna.

36 procent av kvinnorna och 63 procent av männen är arbetslösa. Fackföreningarna är svaga på grund av en kraftig ökning i visstids- och osäkra anställningar, till skillnad mot 1980- och 90-talen då organiseringen var mycket starkare, och multinationella företag jagar efter jordbruksmark för sina skördar, vilket försvårat matkrisen som slog till i Filippinerna 2008.
Den väpnade konflikten mellan regeringen och motståndsrörelser har lett till tusentals döda, en halv miljon internflyktingar och förstörelse av både skördar och hem.

Migranternas roll är också viktig i samband med den väpnade konflikten: medan migrantarbetarna skickar hem pengar som utgör en reell skillnad för deras familjer (en stor del av dem som tvingats fly), tar regeringens insatser tid att genomföra och de är ofta bara tillfälliga, har Chloe också kommenterat.
– Filippinska arbetare vill inte lämna sina familjer, men de har inte något egentligt val, säger Chloe.

Sjuttio procent av migranterna är kvinnor, de flesta mellan 25 och 29 år. I de flesta fallen arbetar de som städhjälpar, barnflickor och andra yrken som inte kräver utbildning och som är ”omhändertagande”.
– Det är den arbetskraft som krävs och som passar in i en stereotypisk syn på könsroller, menar Chloe.

2006 arbetade över 8 miljoner filippiner av en befolkning på 91 miljoner i andra länder än sitt eget, och av dessa var 875 000 papperslösa. De flesta tar sig till kringliggande grannländer, som Japan, Hong Kong, Taiwan, och till Mellanöstern där de tjänar mindre än den inhemska befolkningen.

Ofta erkänns de inte av sina värdländer som reguljära arbetare som ska omfattas av landets arbetslagar eller sjukförsäkringar, och de papperslösa har det ännu svårare. De kommer till sina nya länder på korta kontrakt, ett par år är vanligt, och stannar kvar även om kontraktet gått ut eller deras arbetsgivare avbrutit det. I många fall tvingas de stanna kvar för att tjäna ihop pengar till de skulder de ådragit sig för att kunna resa utomlands till att börja med.

Det är stora pengar som den filippinska regeringen tjänar på migranternas arbete; 16 miljarder US-dollar bara under 2008.
– Jag vet inte vad som skulle hända Filippinerna utan dessa pengar! kommenterar Chloe.
I en artikel har hon skivit att ”det kan inte förnekas att migrantarbetarna har bidragit ekonomiskt till både sina ursprungsländer och sina värdländer”. Och även om den filippinska regeringen inte hjälper migranterna på något sätt, till exempel genom att förse dem med försäkringar, har den börjat strukturera utbildning och andra sektorer för att upprätthålla en konstant ström av migrantarbetare.

Gloria Macapagal-Arroyos regering gav garantier till Mellanöstern att förse dem med ”effektiva och pålitliga” hemarbetare, och utvecklar en ideologisk hjältinnestatus för migranterna, som så hjältemodigt offrar sina egna familjer för att bygga nationen.
Hennes regering uppmuntrar också ungdomar att utbilda sig inom sjukvårdssektorn, och en mängd privatskolor som erbjuder dessa kurser och utbildningar har etablerat sig på grund av utländsk efterfrågan på vårdpersonal. En annan effekt är att migranternas pengar används av deras familjer till att betala för privat sjukvård och utbildning.
– Men det borde vara den filippinska regeringens ansvar att se till att det finns gratis sjukvård och utbildning! menar Chloe.

Hela den filippinska ekonomin snurrar runt migranternas pengar, och shoppingcentra växer upp som svampar ur jorden för migranternas familjer, som har mer pengar än andra att spendera. Baksidan är så klart att flera sjukhus har fått stänga på grund av brist på vårdpersonal, och skolorna dras med lärarbrist då filippiner flyttar utomlands för bättre löner.

Ofta tar utbildade läkare och sjuksköterskor arbeten som hemhjälp i värdländerna, i andra fall omskolar sig läkare till sjuksköterskor för att lättare få jobb i de nya länderna. En konsekvens av detta i Filippinerna blir att folk tvingas till den dyra privata vården, då det råder brist på läkare i den offentliga sektorn, förklarar Chloe vidare.

Men för den enskilda kvinnan kan migration ge större frihet, visar studier bland filippinska migranter i några europeiska länder. De tjänar egna pengar, får se främmande länder, och får en stor dos oberoende på köpet. Det kan också tjäna som ett socialt accepterat sätt att ta sig ur ett förtryckande äktenskap, då skilsmässa är förbjudet i Filippinerna och separation medför stort stigma.

Så på samma gång kan kvinnorna både leva ett fritt liv och möta sina familjers materiella behov. I en artikel påpekar en organisatör av filippinska migrantarbetare i Amsterdam att ”det ofta finns ett frigörande element av nöje, frihet och oberoende som hjälper till att förklara varför tusentals kvinnliga migranter fortsätter att lämna Filippinerna”.
Chloe poängterar att detta är ett inslag i migranters liv, men även att förflyttningen inte bryter gamla patriarkala familjemönster i hemlandet. Och i värdlandet väntar andra problem, som rättslöshet som arbetare och rasism – och värdlandets könsroller, som också föreskriver att det är kvinnor som ska sköta om hemmet och familjen.

I Amsterdam pågår försök att organisera filippinska hemarbetare, och där har några progressiva fackföreningar öppnat sig även för papperslösa arbetare, men det finns få lyckade exempel.
– Det finns en organisation i Filippinerna som hjälper migrantarbetare, men ingen annanstans. Det är svårt för dem att organisera sig. Det är på grund av arbetarnas status, särskilt de som inte har papper. De oroar sig för sin säkerhet, de kan bli upptäckta och deporterade, förklarar Chloe.
– Så de fokuserar på sitt arbete för att tjäna mer – deras familjer är beroende av dem.

Trots detta pågår försök att bygga upp nätverk för att organisera filippinska migranter i värdländerna med fokus på arbetsrättigheter, mänskliga rättigheter och deras lagliga status. I Nederländerna försöker deras nätverk även fånga upp migrantarbetare från andra länder och lobbar både fackföreningar och regering.

Men det finns inga enkla lösningar. Chloe menar att det är ett politiskt problem som måste lösas politiskt.
– De flesta som drabbas av den nyliberala politiken är de i tredje världen. Regeringarna måste säga nej till att påtvingas en politik som försätter människor i en kris som denna, säger hon.
Det är först då som kvinnor slipper lämna sina familjer för att arbeta under osäkra förhållanden i rika familjers hem, är en slutsats.

, , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.