Det hänger inte bara på oss: Inte nu längre!

09 juli 2009

Krönika

Shame on Ahmadinejad.
Till och med i drömmen, när jag lurade till mig några timmars sömn, befann jag mig i Facebookmiljön, bilder som droppade in för varje minut och tårar som suddade bort verkligheten, tysta skrik i chatten, höga glädjeskratt framför teven… Drömmen om att vara med demonstrationerna på Tehrans gator, flyga bort från batonger som om jag vore arton år igen… Och vakna, helt utmattad tidigt på morgonen för att inte missa dagens start i Tehran.

I två veckor kunde jag varken äta eller sova ordentligt. Jag befann mig inte i varken tid eller rum. Tål inte vardagliga sysslor. En bedövande men samtidigt återupplivande trans! Jag satt på soffan, pendlandes mellan olika apparater utan att missa någonting en enda minut: tevekontrollen, satellitkontrollen, datorns tangentbord, mobiltelefonen, hemtelefonen, radion…

Facebook omvandlades på ett par timmar efter att den iranska regimen uttalade sig om valresultatet till det gemensamma rummet där exiliranierna levde. Ett on-line-liv som gav livet en mening. Exilen inom denna värld kändes som en värld där tid och rum blev maktlösa. Videoklipp och rapporter från demonstrationer och oroligheter nådde oss bara ett par timmar efter händelserna, ibland några minuter efter. Vi delade med oss av varje liten detalj som vi fick veta, diskuterade och avgjorde om det verkligen stämde. Ofta fick vi i denna on-line-värld mer information än aktivisterna i Iran. Allt som sades och skrevs i stora och små internationella medier, telefonsamtal och e-mail delade vi med varandra. Samtidigt försökte vi att göra det var och en av oss kunde göra: Anordna demonstrationer, skriva protestbrev runt hela världen och hålla kontakt med folk vi kände inne i landet för att ge dem stöd och få veta vad som behövs göras här…
Nu när jag tittar tillbaka på de sista intensiva dagarna i juni, undrar jag vad var det som egentligen hände. Händelsen var stor i sig. Unikt i det trettioåriga teokratiska styret i Iran. En ovanligt kraftig folkprotest mot en regim som aldrig någonsin varit så svag. Ett kollektivt NEJ, från ett folk som under sin historia har sagt sitt och istället blivit berövat sin frihet gång på gång.

För mig, liksom många andra i långvarig exil, fick livet plötsligt en mening. Som om den första kärleken utan varning dök upp vid dörren! ”Är det mig du har längtat efter i hela ditt liv!?” För att kunna svara ärligt och korrekt, utan känslomässigt självbedrägeri, för att inte bli besviken igen, var jag tvungen att kolla varje liten detalj, jag måste vara säker att det här är äkta och ingen illusion. Jag ville inte förlita mig på någon annans analys eller uppfattning. Dessa dagars enorma påverkan hade sin orsak i många år av längtan, antar jag. Det fanns även en annan aspekt i det hela, som jag inte var ensam om. En skuldkänsla, över att inte kunna vara där mitt i händelserna och bidra, drabbade många politiskt aktiva iranier.

Till slut sade både förnuftet och instinkterna, att YES, det som dyker upp den här gången, är den efterlängtade stora första kärleken! Den här är revolten för frihet, en sådan som skriver historia och lämnar spår. En sådan som tar med sig stormen av förändringar. Frön av hopp och tron på folkets makt som många av oss har spridit under många år, går nu till vårblomning. Nu gäller det att bara längta efter frukten!
Och nu är det dessutom en ny generation som ser till att den förbjudna frukten plockas. Diktaturerna är experter på att uppfostra sina egna motståndare. Dessa dagars massiva krav på förändring kan så småningom leda till större förändringar.

De här dagarna påminde mig om ett annat glömt vetande. Den sociala rörelsens enorma mobiliseringskraft. Den magiska, som bara smittar av sig och reproducerar hopp. Under bara några dagar satte en enorm självorganisering igång här i Sverige och resten av världen, där iranierna bor. Alla ville göra någonting. Ungdomar bildar sina egna nätverk och gör saker de tycker är effektiva för att stödja frihetskampen i Iran. Människor som vanligtvis inte engagerade sig i ”politiska frågor”, kom ut på demonstrationer och höjde rösten, var och en på sitt sätt. Folkinitiativ och Iran-initiativ… nya stödgrupper bildas. Alla kommer med sina egna idéer. En del syr ihop en lång samlingslista mot Ahmadinejad på tyg och menar att de ska hänga den från Eiffeltornet! Andra hungerstrejkar. En del protesterar utanför iranska ambassaden. Andra utanför riksdagen, andra vid något stortorg i alla stora städer i Sverige. I Tyskland anordnar ungdomar de största demonstrationerna någonsin. En del skriver brev och lobbyarbetar. Andra använder sina kontakter med media för att uppmärksamma Irans nyheter.

Det hänger inte bara på oss att hålla frågan levande, säger mina jämnåriga vänner och kamrater lugnt. ”Nu gör alla det.” ”Tänk om vi i vår ålder istället för dessa tjugoåringar skulle sitta på torget och hungerstrejka, igen!”, och vi skrattar glatt.
Även om stormedia i väst plötsligt och återigen håller tyst om det som pågår i Iran, om massarresteringar och mord på de protesterande, finns det människor runt om i hela världen som berättar om det. Folkrörelsen för solidaritet med iranska folket har fått nytt blod.

Sholeh Irani

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.