Despotens öde: Iranier har sagt sitt

01 juli 2009

Nyheter, Utrikes

Det här är varken Irak heller Israel. Det är hos en iransk familj.

Det här är varken Irak heller Israel. Det är hos en iransk familj.


Har den iranska regimen lyckats att slå ned folkrevolten totalt? En fråga som alla ställer dessa dagar. Svaret brukar komma före alla analyser i form av paroller på gator, ur människors munnar. En gammal paroll från revolutionen 1979 dyker upp igen, denna gång med Ahmadinejads namn som kuppmakare: Ahmadinejad Pinochet, det här är Iran, inte Chile!
Den dagliga folkrevolten är undertryckt. Men långt ifrån över, menar de flesta analytiker. “Lydnad” är någonting regimen inte kommer att se igen. Internationellt är den iranska regimen isolerad och legitimiteten är totalt förlorad.

– Vad som än händer nu, har kejsaren inga kläder, skrev Bernard-Henri Lévy om Iran i sin senaste artikel, The Swan Song of the Islamic Republic. Och han är långt ifrån ensam i sina slutsatser. Alla, oavsett höger eller vänster, politiker eller poeter, är överens om att vad än som händer nu, har en ny mäktig aktör trätt fram på Irans politiska arena. Iranierna har i miljontals sagt sitt, de vill inte att diktatorer ska styra deras land längre.

Men det finns en rad olika aspekter som beskriver vändpunkten i Irans historia. För första gången i landets historia, kan despoten inte uppfylla sin uppgift! Styrets uppdelning i olika fraktioner med olika politiska och ekonomiska intressen är så djup att despoten, den högsta ledaren, inte kan hantera situationen längre. Å ena sida klarar despoten inte av att bromsa den politiska pluralismen inom maktapparaten. Å andra sida kan han inte heller göra sig av med dem, som tidigare tyranner har gjort i Irans historia. Makteliten är inte enad längre. Även om en tillfällig kompromiss uppnås, är konflikten långt ifrån avgjord. Det enda sättet som en enda fraktion av den sittande regimen skulle klara av ett fortsatt styre är genom våld och terror.

Terror och propaganda
Under de senaste dagarna har folk försökt, i olika delar av landet, att genomföra olika former av protestaktioner. Men varje försök möter enorma polisiära insatser. Ofta lyckas människor inte ens ta sig till samlingsplatserna. De ockuperade gatorna med vapen som siktas mot folk, lämnar inget utrymme för spontana protester heller. Nyhetsrapporteringen genom internationella medier är avbruten. Internetuppkopplingen för att skicka bilder och filmer har blivit mycket långsam. Buggningen av mobiltelefoner och e-mail omfattar nästan all trafik och därför är det nu ännu svårare att organisera eller diskutera aktioner.

Den iranska regimen nöjer sig inte med att enbart slå ned folk på gatorna, arrestera dem i tusentals – i synnerhet aktivister – och trakassera familjemedlemmar… Ett mediekrig har orkestrerats. Scenariona är ofta patetiska och korkade. Tevesändningarna i Iran visar unga som erkänner att de är utländska agenter. Dokumentärer visar hur utländska medier sprider lögn och förfalskade videoklipp. Demonstrationsbilder som skickats utomlands visas nu på iransk teve och identifiering av deltagarna uppmanas. Ahmadinjeds anhängare säger att Neda, den unga kvinnan som sköts ihjäl på gatan, var en CIA-agent som sköts av en annan CIA-agent! Polisen har tvingat Nedas far till en intervju där han påstår att det var demonstranterna som sköt henne och inte milisen. Aggressiva engelsktalande Ahmadinejadanhängare ringer till VOA, BBC och särskilt Aljazeera och försvarar Ahmadinejad och anklagar omvärlden för konspiration mot Iran.

Terrorn är omfattande. Regimens funktionärer är själva livrädda och därför sprider de skräck. Rädslan paralyserar landet. Folk börjar ifrågasätta Mousavi och Karubi för att de är frånvarande. De i sin tur har tappat kontakten med sina främsta rådgivare och organisatörer. Mousavi sägs vara under enormt tryck från olika håll även om han fram till idag inte har gett upp sitt krav om omval. Han varnas för att ha inlett en farlig process som sätter hela systemet i gungning. Den Islamiska Republiken är i fara!

En journalistkollega i Iran sade till Internationalen att på en anslagstavla framför den Revolutionära domstolen i Tehran finns nu en namnlista på 1 375 arresterade personer som ska kunna frisläppas mot borgen. 223 namn sitter på en annan anslagstavla med ett meddelande som förklarar att dessa personers ärende kommer att dröja upp till två veckor och inga familjmedlemmar får under tiden träffa dem. Enligt henne finns fram tills nu namnen på hundratals mer eller mindre kända personer, det vill säga journalister och politiskt aktiva, inte bland dessa namn.

– De behandlas av en speciell domstol ledd av Mortazavi, en fanatisk domare som har ett rykte om sig att vara grym.
Antalet arresterade är dock betydligt större än dessa officiella siffror.

Kvinnor fortsätter kämpa
Folk blir mer och mer besvikna. De har betalat ett högt pris. Många har förlorat närstående under demonstrationerna. Än en gång lär man sig kanske att ingen ny personlighet inifrån själva systemet egentligen kan leda till ett nytt och demokratiskt system. En kostsam och dyr läxa som kanske så småningom leder till att folk börjar leta andra möjligheter. Iranierna inledde en revolution för demokrati och frihet för trettio år sedan. Drömmen om ett land utan despot har tydligen överlevt och kommer att överleva.

Innan pressläggning har en andra uppmaning kommit från mödrarna som organiserat sig och som varje vecka vill samlas i parker i Tehran för att sörja sina mördade barn: “Varje lördag ska vi samlas i olika parker…”

Sholeh Irani, 1 juli
sholeh@internationalen.se

Röster når Internationalen – ur e-mail från olika personer i Iran:
27/6: Vi kom hem nu, men …. och …. är gripna. Nu ska vi leta efter dem i häktet vid Vahdatgatan…

27/6: Jag är ok, kom hem nu från Lalehparken (i centrala Tehran), fullt med gardister, polisbilar med kvinnliga poliser, de bara slog hänsynslöst, både dem som kom för att delta i Mödrarnas minnestund för de döda under dessa dagar, och folk som befann sig i parken. Ungdomar gjorde motstånd och greps. Folk från Keyhan och Fars News (två fundamentalistiska medier) stod längre bort och tog bilder med stora linser… är ni andra ok?

28/6: Så fort Karubis bil åkte iväg, började polisen att slå folk. Ungdomar hade blod överallt på ansiktet och kroppen. Två av mina vänner fick mycket stryk. De berättade att när polisen slog dem blodiga i parkeringsplatsen, skrek kvinnliga poliser till tjejerna: titta inte, ni kommer att må illa. De släppte senare de flesta tjejerna, efter att de visiterat deras väskor. En kvinnlig studentaktivist … var dock bland de arresterade.

28/6: Några tusen personer samlades framför Ghobamoskén trots att alla möjliga militär- och säkerhetsstyrkor stod där. Militär och polis med vapen riktade mot folksamlingen. Men folk stannade ändå. Polisen grep två unga tjejer men folk hjälpte till och befriade dem och de bara rann iväg… Efteråt när folk åkte runt med sina bilar tutade de i hela området, under en lång tid…

28/6: Jag är frisläppt nu! Men de har behållit min mobiltelefon. De säger att de undersöker min mobil.
28/6: Ring inte till de gripnas mobiler. De samlar namn på alla som ringer till dem….

28/6: Ok då. Försent! Mitt namn har de nu. Jag ringde till … och en man svarade.

29/6: – Har nån hört från …
– Min syster som släpptes ur häktet igår sa att hon såg henne…

, , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.