Ahmadinejad, privatiseringar och en busschaufför som sade ”nej”

28 juli 2009

Fokus

När det gäller argumenten kring det omstridda valet i Iran rör sig olika antaganden strax under ytan. Innehavare av presidentämbetet i Iran, Mahmoud Ahmadinejad, framställs som en antiamerikansk, populistisk korsfarare som motsätter sig västerlandets materialistiska frammarsch. Hans motståndare, Hossein Mousavi, föreställer hans kontrastbild – en väststödd liberal som tänker genomföra den fria marknadens politik. Men det stämmer inte, menar Billy Wharton.

Demonstration i Stockholm för frigivande av iranska fackföreningsaktivister 2007.

Demonstration i Stockholm för frigivande av iranska fackföreningsaktivister 2007.

Våldsamma gatustrider har framställts som ett bestyrkande av västs benägenhet att se de två idealiserade positionerna som gränsen för vad som är politiskt möjligt att föreställa sig. Sådana argument undviker mycket lämpligt en tredje kraft – Irans folk, vars gatans politik hotar att röra sig långt bortom gränserna för valkampanjer.
Är Ahmadinejad verkligen populist – den enda kraft som kan förhindra en våg av marknadsvänlig politik i Iran? Markerar Mousavis kampanj gränserna för reformrörelsen?
Sedan Ahmadinejad blev vald 2005 har han under ledning av Irans Högsta Ledare Ali Khamenei övervakat en regim inriktad på privatisering av statskontrollerade industrier.
Som Seyyed Shams Al-din Hosseini, den nytillsatte chefen för Bank of the Islamic Republic of Iran, har förklarat, är det regimens avsikt att ha privatiserat åttio procent av de statsägda industrierna år 2010. Den iranska statsstödda nyhetskanalen Press TV meddelade 8 juni att detta uppdrag förverkligades strax före det omstridda valet, när den statsägda banken Saderat gick ut med ett erbjudande om att sälja sex procent av sina aktier till privata investerare.
Andra viktiga privatiseringar under Ahmadinejads styre gäller Posten och två andra statsägda banker. Iran Daily skrev 14 februari förra året att fem procent av andelarna i den offentligtägda ståltillverkaren Foulad-e Mobarakeh såldes slut på åtta minuter.
Sedan 2005 har totalt 247 företag behandlats av Iran Privatisation Organisation (IPO), det statliga verk som har hand om privatiseringar.
Khamenei har drivit på utvecklingen. Medan Ahmadinejad fick till ungefär så mycket populistisk retorik som krävdes för att skapa rubriker, utfärdade den Högste Ledaren 2006 ett dokument som gav order om utförsäljning av banker, gruvor, industri- och transportföretag – åttio procent rakt över.
Ahmadinejads ministrar har följt hans exempel med hårda nypor.
Iran Daily skrev 29 september att arbetsminister Mohammad Jahromi beskrev det faktum att så många av landets resurser befinner sig inom den offentliga sektorn som ett ”hinder” för tillväxt.
Ahmadinejads biträdande finansminister Heidari Kord-Zangeneh, också chef för IPO, knöt ihop den marknadsvänliga politiken med myten om antiimperialismen: ”Vi ska aktivera vår privata sektor och våra privata banker… för att kämpa mot dessa [USA-]sanktioner.”
Enligt Iran Daily 2 december kommenterade Kord-Zangeneh detta med ett vallöfte: ”Jag lovar att om jag är här de kommande två åren, kommer mellan åttio och nittio procent av statens egendomar att säljas ut.”
Ahmadinejads påstådda antivästliga inställning gör halt när det blir fråga om att tillåta utländska investerare att tränga in i Irans ekonomi.
Hans finansminister, Davoud Danesh-Jafari, skröt vid ett möte 2008 med Islamic Development Bank med att direkta utländska investeringar i Iran hade ökat med 138 procent sedan 2007, skrev Iran Daily 17 februari. Cirka åttio projekt hade startat under denna period.

Nyckeln till denna
kapitalinvasion är att Iran 2004 accepterade villkoren i Internationella Valutafonden, IMF:s, paragraf VIII. Det innebar att Iran gick med på att avstå från att lägga några restriktioner på valutatransaktioner och andra inslag som är väsentliga för kapitalflödet.
Medan Ahmadinejad genomförde privatiseringspolitiken var det reformlägret som var dess arkitekter. Centralt i detta var det kreativa brottet mot paragraf 44 i den iranska konstitutionen.
Den paragrafen föreskriver att nyckelsektorn i ekonomin förblir i offentlig ägo. Den representerade den radikal­populistiska sidan av revolutionen 1979.
År 2004, i slutet av den reformerande Mohammad Khatamis regim, skapade parlamentarisk lagstiftning den första bräschen i paragrafen 44. Lagstiftningen krävde en ”förändring i regeringens roll från direkt ägande och drivande av företag till att dra upp riktlinjer, leda och ha översyn”.
Den enda konsekventa rösten som driver denna process framåt är Khamenei, vars ställning som Högsta Ledare har pågått under både reformerande och populistiska presidentregimer.
IMF har välkomnat denna process, och menar i ett dokument från 2007 att Iran ”hanterar övergången till en marknadsekonomi”. IMF har haft en ständig närvaro i landet sedan 1945, och till och med överlevt 1979 års turbulenta revolution.
IMF:s tjänstemän har använt den vanliga kombinationen av skulder och teknisk assistans för att tvinga igenom sin marknadsvänliga agenda.
IMF:s planerare sade att nästa fas i övergången till marknaden är att ”tygla tillväxten i den inhemska efterfrågan” genom minskningen i statliga bidrag. Ahmadinejads centralbanksansvarige, Al-din Hosseini, höll med om detta och sade vid ett IMF-möte i oktober: ”Regeringen planerar att genomföra en strategi som innebär väsentliga reformer, varav den viktigaste är den reform som syftar till ett bättre bidragssystem.”
För att främja nyliberala omstruktureringar har privatiseringarna kombinerats med hårda restriktioner mot arbetarnas möjligheter att organisera sig.
Trots att Iran formellt sett är medlem av ILO, International Labor Organisation, och därför ska tillåta fria fackföreningar, hindras arbetarna från att bilda oberoende fackföreningar. Enligt konstitutionen tillåts de enbart att gå med i ideologiskt inriktade Islamiska Arbetarråd, som inte har någon rätt att hantera arbetsplatsfrågor eller kollektivavtal.

Trots dessa lagliga restriktioner
har privatiseringar och våldsamt ökande inflation lett till en rad upptrappade konfrontationer mellan arbetare och säkerhetsstyrkor.
I mars 2007 gick tusentals lärare ut på gatan framför parlamentet och krävde att man skulle lyssna på deras krav och höja lönerna. De angreps av säkerhetsstyrkor och ledarna dömdes till upp till fem års fängelse.
Detta förtryck hindrade inte bagaren Mahmoud Salehi från att komma med sitt årliga krav på att fira Första maj. Salehi befanns skyldig till att ”agera mot den nationella säkerheten” och fängslades.
Som en liten försmak på gatuprotesterna efter valet gick Ahmadinejads säkerhetsstyrkor ut och slog till mot två tusen arbetare som försökte organisera Första majfirande.
Men den verkliga kontrasten till Ahmadinejads marknadsvänliga politik är en medelålders bussförare från Teheran.
Mansour Osanloo, ordförande för de 17 000 i Syndicate of Workers of Tehran and Suburbs Bus Company, ledde 2005 en strejk där förarna vägrade att ta emot avgifter i protest mot arbetsförhållandena och de höjda avgifterna.
Osanloo och de andra strejkledarna greps genast. Men Osanloo blev inte avskräckt utan ledde ett annat strejkförsök 2006. Han greps igen och sitter idag i en cell i Irans ökända Evinfängelse – ett levande vittnesbörd både om de iranska arbetarnas mod och regimens repressiva inställning.
Snart kommer Osanloo att få sällskap i Evin av tusentals protesterande som också har kriminaliserats av Ahmadinejads och Khameneis regim på grund av sina protester efter valet.
Medan det är svårt att beskriva en kandidat med så många referenser från etablissemanget som Mousavi som reformerare, är det lätt att se hur demonstrationerna på gatan snabbt har gått långt bortom hans kampanj. Parollerna har rört sig från ”Mousavi, skaffa tillbaka våra röster” till ”Död åt diktatorn”.
I och med denna förändring uppstår möjligheter för mer radikala åtgärder. Bilarbetare vid Khodro Automobile Company har utlovat motstånd, studenter genomför sittdemonstrationer och bussförarfacket har uppmanat till internationell solidaritet.
Under tiden kan hemliga kontakter börja upprättas, djupt inne i Evinfängelset, mellan en fängslad bussförare och en nybliven radikal student, eller en plågad bagare och en ung stenkastande arbetare.
Dessa aktörer behöver knappast någon hjälp med att inse att Ahmadinejads regim, trots all hans populistiska retorik, har arbetat hand i hand med IMF:s privatiserare. När Ahmadinejad misslyckats med att förverkliga sin retorik kan han bara ta till den statliga repressionen.
På gatorna växer något mycket underbarare fram – ett öppet frigörelseprojekt som kräver ingenting mindre än politisk frihet.


Billy Wharton

Översättning: Gunvor Karlström

Skribenten är redaktör för The Socialist.
Texten är förkortad från Links,
inter­national journal of socialist renewal.
Ur Green Left Weekly nr 802.

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.