Seger för Mixgården!

16 juni 2009

Göteborg, Inrikes, Nyheter

motet-och-beslutet-033Det blev en närmast total framgång för ungdomarna på Mixgården i Hammarkullen som kämpat mot nedskärningar på fritidsgårdarna. När beslutet togs backade den S-ledda majoriteten i nämnden på 1,2 av de 1,5 miljoner i nedskärning som planerats. Nu kan Mixgården vara öppen i sommar och slipper troligen helt personalminskningar.

Det kändes som om vi hade vunnit OS, säger fjortonårige Fitim Aliu, som startade ungdomarnas namninsamling för några veckor sedan. Internationalen var med när beslutet togs.

Det är tisdag, dagen då beslutet ska tas. En timme innan stadsdelsnämndens möte samlas folk på Mixgården. Ungdomar i olika åldrar – både de som går på gården nu och de lite äldre som varit där i yngre år – sammanstrålar med fritidsledarna, andra ungdomsarbetare, diakoner från kyrkan och andra engagerade Hammarkullebor. Sällskapet traskar iväg och ytterligare några ungdomar sluter upp när vi passerar torget.

I samlad tropp, som ett litet demonstrationståg, går vi ”Mördarbacken” ner till Hjällbo där stadsdelskontoret ligger. I täten en banderoll ”Rör inte Mixgården”. Både förväntan och lätt oro trängs i leden; hur ska det bli? Kommer politikerna backa? Talkörer blandas med småprat. Några tänker nog på sommaren. Blir det en sommar med eller utan öppen fritidsgård?

Väl framme följer tjugo minuter av spänd – och lite otålig – väntan utanför kontoret. Sen kommer politikerna och passerar in i huset förbi folksamling och banderoll med lätt förvånade miner; ingen av dem kan missa varför ungdomarna är där: ”Vad ska vi göra? Rädda gården!”, ljuder ropen innan alla går efter politikerna in.

Mötet är öppet för åhörare så en nitisk (och uppenbarligen lätt överrumplad) funktionär plockar fram extra stolar; sannolikt är det publikrekord alla kategorier. Ett sjuttiotal ”gäster” (med nämndordförandens ordval) omsluter efter en stund politikernas långbord.

Det är två olika världar som möts. I mitten alla nämndpolitikerna med vidhängande tjänstemän och föredragande chefer. Längs väggarna dubbla stolsrader med ungdomar, alla med flyktingbakgrund, varav de flesta sannolikt aldrig tidigare bevistat nåt liknande. Många är sammanbitna (”gästerna” får inte yttra sig och disciplinen är total); en och annan lätt uttråkad när nämndordföranden Shadiye Heydari drar igång mötesformalia.

Kommer det ens att gå att förstå vad beslutet blir, tro? Det står ju inte direkt ”nedskärningar på fritidsgårdarna” på dagordningen utan här föredras först en ”uppföljningsrapport april”, som lite uppvärmning, och sedan en likadan rapport för maj månad (vi är förberedda på att det är på den punkten frågan ska avgöras)

Den planerade nedskärningen på de tre fritidsgårdarna är på 1,5 miljoner totalt. 300 000 är redan genomförda och omöjliga att slåss om. Idag handlar fajten om återstående 1,2 miljon.

Det drar ihop sig. Punkterna gås igenom av en Barn- och Ungdomschef som vill skära över hela linjen. Punkt fem och punkt åtta gäller Mixgården och de två andra gårdarna. En av punkterna verkar vara ”i hamn” eftersom ett skriftligt yrkande från nämndens majoritetet (S,V, MP) tillstyrker 0,3 miljoner till sommaröppet. Men sedan då? Det är på punkt fem som de ytterligare 0,9 miljonerna ligger – summan har dock försåtligt dolts av nitiska tjänstemän i en kolumn som inte ens innehåller ordet fritidsgård i rubriken (vilket dock Mixgårdspersonalen genomskådat). Det är den tunga posten

Så vad händer nu? Den försäkran vi fått i förtroende innan mötet av nämndens vänsterpartist Leif Ståhl om att ”saken är klar”och S-ledamöterna redan förberedda på reträtt, vågar ingen riktigt tro på, för ordförande Heydari begär plötsligt ajournering av mötet för att samråda med sin trepartigrupp igen (!). Några ”mixare” utväxlar oroliga blickar; har hon svängt igen? Efter tio minuter är de tillbaka och ordförande Heydari tar till orda : ”Vi är i ett ekonomiskt svårt läge…”, börjar hon (jävlar, nu spricker det!) men sen fortsätter hon: ”Men, vi har lyssnat på ungdomarna. Vi kommer inte att godkänna de punkterna som gäller nedskärning på fritidsgårdarna”.

Reaktionen i salen blir nästan övertydligt tudelad. Medan en formell stadsdelschef harklar sig besvärat över att nu behöva återkomma till nämnden i en besvärlig fråga bryter en spontan applåd ut från ungdomarna. Byråkratbesvär mot äkta segerglädje. Två världar.

Ungdomarna kramar om varandra och sina fritidsledare; ”Vi vann!” (det är inte helt lätt att vara enbart observerande reporter i detta läge…) Den redan uppsagde timledaren Rabi spricker upp i ett stort leende: ”jag kommer tillbaka till Mixgården i höst!”. Många uttrycker förvåning och glädje i ett: ”Det här trodde jag aldrig!”. De yngre ungdomarna ser gladare ut i ögonen än vad jag sett dem tidigare. Fitim Aliu, fjorton år, tar nog till lite i underkant när han väl fattat vad beslutet innebär: ”Det var skönt att höra!”, säger han och ser framför allt väldigt lättad ut.

Förhoppningsvis är han också stolt och fattar att han och de andra ungdomarna gjort något stort. Det började för några veckor sedan med ilskan över beskedet, och kraften när de drog igång en namninsamling och fick ihop flera hundra namn i området. Sedan kom det stora mötet med inbjudna politiker på Mixgården, när ungdomarna fick säga sitt och säga emot. Det var då det första tecknet kom på att protesterna börjat löna sig: nedskärningen skulle nu tas upp som politiskt beslut i nämnden och inte bara drivas igenom av chefer och tjänstemän. Så hoppet fortsatte leva. De tre gårdarnas personal pratade ihop sig för ett gemensamt intresse.

Och ungdomarna på Mixgården fortsatte agera – hela tiden solidariskt uppbackade av sina fritidsledare: de skrev brev till politikerna, de fortsatte samla namn och de gick på ytterligare ett möte för att konfrontera nämndpolitikerna med sina krav, och orkade med att än en gång bli utan besked. Samtidigt började rykten spridas att politikerna skulle kunna tänkas backa. Hoppet fick en ny liten skjuts. Andra människor runtomkring visade sitt stöd; förskollärare i området och sjukvårdens flyktingbarnteam har skrivit uttalanden och i måndags publicerades en debattartikel i GP, undertecknad av föreningar, kyrkor och forskare.

Det bar hela vägen. Nu är flera veckors anspänning över. Ungdomarna lämnar stadsdelshuset och släntrar ut i solen. Och fastän mördarbacken denna gång är uppför känns tillbakavägen mot Mixgården nästan lättare att gå. ”Vi måste ha fest och fira segern”, säger någon.

Det är bara att gratulera ungdomarna som kämpat och vunnit och får ha kvar verksamheten på den fritidsgård som de så ända in i själen verkar gilla och som för många av dem nog kan fylla en livsviktig roll.

Och vem vet, kanske kan man gratulera dem också till att de kan bli ett positivt exempel för andra ungdomar som också drabbas av försämringar och nedskärningar på sina gårdar eller vad det nu kan vara: det lönar sig att inte ge upp.

Text och foto: Björn Rönnblad

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.