Rätten till ett arbete kräver kamp

jobs

I går slutade de sista av det sextiotal av mina arbetskamrater som blivit uppsagda. Under drygt ett halvår har deras olika uppsägningstider löpt ut och nu är vi bara hälften kvar av de ursprungliga 120 på verkstaden.

De flesta har små förhoppningar om att hitta ett nytt arbete, utan det är återanställning man främst hoppas på. Bara konjunkturen vänder uppåt igen. Under tiden får mina kompisar leva på en a-kassa som bara ger cirka 60 % av den ursprungliga lönen. Krisens kostnader bärs av oss arbetare och arbete är inte någon rättighet i detta samhälle.

Men faktum är att i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna (från 1948, artikel 23) finns rätten till arbete inskriven: ”Var och en har rätt till arbete, fritt val av sysselsättning, rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden samt till skydd mot arbetslöshet.”

En gång i tiden uttryckte man sig faktiskt på det sättet; arbete som en rättighet. Att den rätten, som så många andra rättigheter, inte har uppfyllts är en annan sak. Det kapitalistiska systemet, som härskar i snart sagt jordens alla hörn, sätter den enskilda vinsten först, inte människors rättigheter. Det betyder dock inte att grundtanken är fel.

Men tyvärr är det i dag få statsmän som lyfter fram idéer som utmanar det rådande systemet. Arbete är en vara bland andra på marknaden och politikerna begränsar sig till att bara att smörja den marknaden för att den ska fungera bättre.

Så försöker till exempel Socialdemokraterna göra en valfråga av att EU ska slåss mot arbetslösheten och att det nu till och med finns inskrivet i EU:s grundsatser. Men det som står i EU:s Lissabonfördrag är inte mer än att ”full sysselsättning” är ett av målen. Vad nu det betyder, för som Gösta Torstensson påpekar i Proletären har man definierat detta som att 70 % av befolkningen är sysselsatt. I Sverige är den siffra i dag runt 80 % …

De gånger man nämner ordet sysselsättning finns det dessutom bara med som en konsekvens, ett resultat av EU:s andra strävanden. I kapitlet ”Gemensamma bestämmelser” sägs att man ska verka för ”en social marknadsekonomi med hög konkurrenskraft där full sysselsättning och sociala framsteg eftersträvas”. Och längre ner skriver man att EU ska ”främja en kvalificerad, utbildad och anpassningsbar arbetskraft och en arbetsmarknad som är mottaglig för ekonomiska förändringar”.

Arbetaren som resurs för företagen, inte omvänt. EU är ett marknadsliberalt projekt, där regler ses som hinder. Varor, kapital, tjänster och arbetskraft ska kunna ”röra sig fritt”. För arbetarna handlar det dock sällan om fria val, utan mer om ekonomiskt nödtvång. Dessutom kommer det, som alltid, att bli en fråga om politiska prioriteringar vad man väljer att göra i praktiken. För EU har många mål, varav detta med sysselsättning bara är ett.

Därför är det viktigt att kraven ställs underifrån och gör det så att EU:s ledare inte kan undgå att höra. Arbetslösa, arbetande, studenter och invandrare som redan nu skapar oro i några av Europas städer genom demonstrationer och strejker borde vara många fler. Fackorganisationer som reser krav på jobb och förbättrad välfärd borde göra det mycket mer högljutt.

Kanske vi i Sverige borde ta efter det brittiska initiativet ”Right to Work Conference”, ett försök att samla motståndet mot arbetslösheten. Jag vet inget om vilka som ligger bakom det och vad de har tänkt sig, men det verkar vettigt.

I Sverige kan vi tills vidare stämma in i protestkören genom att rösta på det enda antikapitalistiska alternativet i EU-valet: Arbetarinitiativet.

Andra: Kildén & Åsman, Svensson, Röda Malmö, Camp Kent, Trotten

AB, 2, 3, DN, 2, 3, Exp, SvD, 1, 2, 3, 4

, , , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.