Nationaliseringar och klasskamp i Venezuela

08 juni 2009

Kommentar, Utrikes

Hugo Chávez har satt igång ännu en kampanj för att minska framförallt utländska storföretags inflytande på den venezolanska ekonomin. Sedan februari har både fabriker och jord som ägs av privata företag och individer förstatligats. Medan arbetare hälsar förändringarna med öppna armar, är fackföreningarna mer avvaktande och kräver mer, skriver Rolf Bergkvist.

“Som ni säger, och ni har rätt i det ni säger: Det kan inte vara så att ni arbetar i fabriken och ändå inte vet hur det går för företaget! Hur ser planerna ut? Vad gör administrationen? Hur används resurserna? Vem köper vi råvaror av och hur mycket betalas för dem? Vilka säljs produkterna till och hur säljs de? Allt av detta… Hela produktionsprocessen… Och få ut produkterna på marknaden… Allt måste vara under arbetarnas kontroll! Jag håller med! Det är så det måste vara!”
Hugo Chávez slutord vid ett möte 21 maj med fyrahundra arbetare från aluminium- och stålverk var ett klart ställningstagande för arbetarkontroll över landets industri. Vid mötet annonserade Chávez den förestående nationaliseringen av fem privata stålindustrier: Orinoco Iron (med drygt 700 arbetare), Venezolana de Prerreducidos of Caroní, VENPRECAR (232), Materiales Siderúrgicos, MATESI (130), Complejo Siderúrgico de Guayana, COMSIGUA (205), Tubos de Acero de Venezuela, TAVSA (364) och keramikfabriken Cerámicas Carabobo (200). Företagen ägs av multinationella storbolag, ibland i samarbete med venezuelanska kapitalister: Orinoco Iron och VENPRECAR av det brittisk-australienska BHP Billiton (världens största gruvbolag), MATESI av det italiensk-argentinska Techint, COMSIGUA av japansk-europeiska Kobe Steel, TAVSA av konsortiet Tenaris med huvudkontor i Luxemburg.

Nationaliseringarna av stålföretagen syftar till att inom landet skapa förutsättningar för vidareförädling av järn/stål och aluminium. De ingår i den nya offensiv Chávez inlett de senaste månaderna.
Från den 8 maj och under ett par veckor framåt exproprierade Chávez 76 företag – nästan alla utlandsägda – som levererar tjänster till det statliga oljebolaget PDVSA. Åtgärden kom efter att parlamentet dagen innan antagit en ny lag som, helt eller delvis, överför tjänsteföretag kopplade till oljeproduktionen i statlig ägo. Listan över de exproprierade tillgångarna innefattar trehundra fartyg, trettio pråmar, fem dammar, tretton verkstäder och 39 terminaler och varv vid Maracaibosjön. Totalt övergår 8 056 arbetare till att bli statligt anställda. Enligt regeringen kommer staten att spara in omkring 700 miljoner dollar per år genom att direkt administrera tjänsterna. Bland de företag som berörs finns bland annat de USA-ägda Williams Company och Woodgroupkonsortiet.

Den nya vågen av förstatliganden inleddes redan ett par veckor efter segern i folkomröstningen den 15 februari (som Chávez vann med 54 procent). Under mars-april handlade det främst om att garantera landets livsmedelssäkerhet.
Den 28 februari beordrade Chávez Nationalgardet att tillfälligt ta kontrollen över landets elva privatägda risfabriker. Syftet med aktionen var att kontrollera att minst sextio procent av företagens produktion var basris som säljs till ett lågt, reglerat pris. Enligt den gällande lagstiftningen för priskontroll ska mellan 70 och 95 procent av företagens produktion bestå av den typen av ris. De privata företagen har medvetet försökt undvika kontrollen genom att istället producera smaksatt eller behandlat ris, som får säljas till dubbelt så högt pris. Fyra dagar senare exproprierade regeringen en risfabrik, som ägs av USA-bolaget Scargill, på grund av att det brutit mot lagstiftningen och enbart framställt dyrare ris.

I början av mars fortsatte regeringen med att ta över 5 000 hektar jord ägd av rika familjer och utländska bolag. 5 mars exproprierades en träplantage på 1 500 hektar ägt av det irländska skogsbolaget Smurfit Kappa. I stället för de Eucalyptusträd, som torkar ut jorden, planerar regeringen att dela ut jorden till kooperativ som bedriver ett långsiktigt hållbart jordbruk.
Den 14 mars förbjöds industriellt trålfiske inom Venezuelas territorialvatten. ”Trålfiske förstör havet, förstör vattenlevande arter och gynnar en minoritet. Det är destruktiv kapitalism”, förklarade Chávez beslutet. Trettio trålfiskebåtar exproprierades. Regeringen kommer istället att satsa 32 miljoner dollar på att bygga om båtarna och låta fiskare som bedriver småskaligt fiske få tillgång till dem samt bygga nya fiskeindustrier.
I början av maj gick jordreformen vidare med att Chávez undertecknade en serie dekret som exproprierar jordegendomar i delstaten Barinas. De drygt 10 000 hektar det handlar om har antingen legat i träda eller förvärvats på ett olagligt sätt och varit avsett för sockerrörsproduktion. De kan nu istället användas till produktion av grönsaker som lök, paprika och tomater.
Och medan lokala och utländska kapitalister fördömt ”Chávez attacker på den privata egendomen” har arbetarna vid företagen hälsat exproprieringarna som en seger. Vid flera av stålföretagen har arbetarna det senaste året befunnit sig i facklig kamp mot de privata ägarna. Arbetarna vid Matesi har exempelvis de senaste sex månaderna befunnit sig i strejk mot företagsledningens beslut att lägga ned två av tre skift och genomföra omfattande personalnedskärningar. Läget vid Tavsa är liknande: De senaste tre månaderna har de privata ägarna inte producerat något och lockoutat personalen.
Liksom tidigare nationaliseras företagen genom aktieköp till ”marknadspris”. Det har blivit dyrt! Enbart förra årets nationaliseringar av stålföretaget Sidor, cementföretagen Holcim och Lafarge och den spanskägda Banco de Venezuela, som blivit färdigförhandlade i år, kostar 4 143 miljoner dollar. Den summan motsvarar 42 procent av de totala exportinkomsterna under första kvartalet. Enbart för Banco de Venezuela ska regeringen betala 1 050 miljoner dollar till spanska finansbolaget Santander de kommande månaderna. Till detta ska nu läggas de fem stålföretagen, keramikföretaget, Cargills dotterbolag och de 76 tjänstebolagen. Detta i ett läge då oljeintäkterna under första kvartalet i år mer än halverats jämfört med samma period förra året.
För att klara löftet att inte skära ned på vård, skola, omsorg och ändå kunna betala de utländska företagen planerar regeringen att tredubbla den inhemska offentliga skuldsättningen från motsvarande 5,6 miljarder dollar till 15,8 miljarder dollar. Dessutom har regeringen tidigare i år skurit ned statsbudgeten med 6,7 procent och höjt momsen från nio till tolv procent.

Vänstern inom fackföreningsrörelsen är kritiska mot att bolagens privata ägare kompenseras. De menar att privata företag som bryter mot arbetsmarknadslagarna (eller lagen som reglerar priskontrollen) och stoppar produktionen ska tas över utan någon betalning. Istället för att gå till kapitalägarna borde pengarna användas till att förhindra en sänkning av reallönerna för den fattiga majoriteten. Fackföreningsvänstern är även kritisk till att ”arbetarkontrollen” i företag, som tidigare överförts till staten, fortfarande aktivt motarbetats av byråkratin inom statliga och regionala myndigheter och i de flesta fall inte existerar. Chávez positiva maning till ökad kontroll underifrån kan uppenbart bara uppnås genom en fortsatt kamp från arbetarna mot både de privata kapitalägarna och den statliga byråkratin.

Rolf Bergkvist
intis@internationalen.se

, , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.