Kvinnans natur – destruktiv och dödlig i Lars von Triers tappning

01 juni 2009

Film, Kultur

Regissören Lars von Trier gick in i en djup depression och tog sig ur den genom att göra filmen Antichrist som ett slags terapi. Inspirerad av August Strindbergs kvinnosyn – enligt von Trier själv – är det lätt att se vilka fasansfulla demoner som jagade honom under depressionen. De kommer ur Kvinnans innersta väsen, skriver Linn Hjort.

Övertydlighet är denna films trademark. När titeln Antichrist dyker upp på filmduken är det sista t:et utformat som ett kvinnomärke. Och resten av filmen går i samma subtila stil, där Lars von Trier tar den urgamla och plågsamt stereotypa dikotomin ”manligt är lika med rationalitet och civilisation, kvinnligt är lika med naturens oberäkneliga och farliga nycker” på löjligt stort allvar.
Historien handlar om ett par vars lilla barn trillar ut genom ett fönster och så förolyckas, medan föräldrarna har sex i ett annat rum. Hon förlorar sig i sorg och förvandlas till ett känslosamt vrak, medan han – en psykolog – inte fäller en enda tår. Istället tar han på sig att bota sin fru från depressionen, med samma kliniska distans som om han aldrig skapat och förlorat ett barn tillsammans med henne.
När de åker ut till sitt gamla torp långt ute i skogen ställs allting på sin spets, och hennes verkliga natur (ja, dubbelmeningen är medveten) får fritt spelrum. Och när hon sakta förvandlas till sitt sanna jag, där ute mitt i Naturens hjärta, mitt i sin ursprungliga hemvist, förvandlas hon också till en manlig mardröm.

Charlotte Gainsbourg höll inte tillbaka i sin roll, och hon vann även priset som bästa skådespelerska i Cannes för den. Och visst, hon är oerhört övertygande som Urkvinnan, så som bara en regissör med Lars von Triers skräckslagna sinne skulle kunna föreställa henne. Inte en enda misogyn nyans går förlorad, här finns hela paketet. Vilka är de vanligaste myterna om Kvinnans natur: Extremt kontrollbehov? Övermäktig och destruktiv sexuell drift? Önskan att kastrera män? Förnuftsvidrigt beteende? Total oförmåga att tygla sina impulser? Oh, yes. Det hittar du här, uttryckt genom mängder av blod och Kvinnans inte särskilt smidiga hanterande av grova verktyg på människokroppar. Nämnde jag att filmens budskap var övertydligt?

Den trista patriarkala klichén att allt som kvinnor är och gör är fel helt enkelt för att de är kvinnor dyker upp i slutet, i en mycket omskriven scen. Kvinnan slås av den uppenbara insikten att hennes sexuella lust är problemet. Hade hon inte haft Lusten skulle hennes kära barn inte ha dött, eftersom hon då inte skulle älskat med sin man och underlåtit att vaka över den lille. Och vid denna punkt i filmen borde hela publiken hålla med om att hennes sexualdrift verkligen är lätt problematisk. Den är okontrollerbar, vild, och mannen är helt hjälplös inför den. Den har inget med lust att göra, bara förstörelse, makt och besatthet.
Kvinnan har naturligtvis rätt i att denna drift måste tuktas, förstår publiken. Dess frihet måste beskäras, för att använda en annan medveten ordvits. Så med hjälp av en sax och ett stadigt tag om blygdläppar och – antar jag, men här fegade jag ur och höll för ögonen – klitoris fixade hon det lilla problemet.
Och hur kan man bättre fånga det prekära läge Kvinnan befinner sig i? Å ena sidan är hennes sexualitet en klar naturkatastrof som måste åtgärdas, å andra sidan är det ju helt vansinnigt att omskära sig själv med en gammal rostig sax, och det blir bara ytterligare ett exempel på hur förvriden hon verkligen är.
Det finns ingen väg ut. Kvinnans sexualitet är renodlad destruktivitet, men det gäller även hennes desperata försök att kontrollera den. Hon är helt enkelt fel, fel, fel. Och farlig, farlig, farlig. Det enda som återstår är att tillintetgöra henne.
I en annan av Lars von Triers filmer, Breaking the Waves från 1996, får den unga Bess ge sitt liv för att hennes man ska kunna få leva. Efter att hon offrats vid en annan mans våldsamma hand kan hennes totalförlamade och mycket bittra make plötsligt gå igen. Själv uppnår hon på detta sätt helgonstatus, något hon aldrig kunde få som levande Kvinna.

I Antichrist måste Kvinnan förgöras därför att om hon lämnas ifred kommer hon istället att förgöra Mannen. Och det har ju filmen bevisat, flera gånger om, det går inte att argumentera emot. Det är obestridligt: Kvinnan måste dö om Mannen ska få leva.
Vilken tur att Lars von Trier är en erkänd konstnär och bejublad filmskapare vars alster visas över hela världen och på de mest prestigefyllda filmfestivalerna – annars skulle jag nästan kunnat få för mig att anklaga honom för uppmaning till utplåning av halva jordens befolkning.

Linn Hjort
linn@internationalen.se

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.