Förtrollande språk som inte stannar kvar

08 juni 2009

Böcker, Kultur

Flickvännen griper tag för stunden genom sin intensitet, men i slutändan ger den för få förklaringar för att hålla sig kvar, skriver Linn Hjort.

Karolina Ramqvists senaste bok Flickvännen handlar om Karin, en vanlig ung medelklasskvinna med en ovanlig pojkvän: John, som försörjer sig genom våldsbrott som till exempel rån. När han är borta på brottsturné stannar hon ensam i deras gemensamma hus, utan något att göra, utan vänner eller familj att besöka.
Det är en bok med ett intensivt och samtidigt enkelt språk som fångar, trots att de många och detaljerade beskrivningarna av Karins pyssel med sig själv och hemmet ibland gränsar till det besatta. Det är kanske det som gör den så fängslande; Karin har inget annat liv utöver sig själv, sitt hus och sin pojkvän, och när han är borta krymper hennes värld ytterligare, vilket görs smärtsamt tydligt i den trehundra sidor tjocka boken.

Det är också ett starkt grepp att låta Karin vara den enda berättarrösten, att låta enbart hennes tolkning komma fram. Både stilistiskt och politiskt har det en mening. Stilistiskt därför att Karin har sin egen version av sitt liv, och den är både konsekvent och förbryllande och därmed fascinerande. Politiskt därför att här tvingas vi skoningslöst lyssna till en kvinnas försvar av ett ganska hopplöst liv, och det finns ingen som kan säga emot henne. Makten i att beskriva sitt eget liv ligger helt i hennes händer, trots att vi läsare naturligtvis helst skulle se att någon med våra insikter och åsikter fick företräde.
Så vi har en berättelse om en ung kvinnas liv i skuggan av sin brottslige pojkvän. Hon studerar inte, arbetar inte. All lyx hon omges av bestås av pojkvännen. Vi förstår hennes ensamhet och hennes meningslöshet. Men vi kan inte förstå varför hon valt detta liv.
Karin kommer från ett tryggt medelklasshem, hon saknar ingenting materiellt, så där försvinner den förklaringen. Och som ett annat exempel är förhållandet till pappan ett enda stort frågetecken, så vi kan inte använda en historia av våld eller utnyttjande till att förstå varför hon dras till sin man. Karin själv funderar vagt på varför, men kommer inte till någon slutsats. Hon vill inte arbeta, trivs med att ha pengar till allt hon behöver, älskar kläder, smink och annat som pryder ytan men aldrig går in på djupet. Hon blir heller inte misshandlad eller hotad av sin pojkvän, skräms inte till att stanna kvar hos honom. Hon älskar John… Därför att hon älskar honom, helt enkelt.

Om något är uppenbart så är det att det absolut finns förklaringar till hennes syn på sig själv som en icke-människa, en docka utan vilja eller makt. Och det är likaledes uppenbart att Karins berättelse, för att vara så genuin som möjligt, inte får skriva någon på näsan eller komma med övertydliga politiskt korrekta pekpinnar om hur patriarkatet avhumaniserar kvinnor.
Men någonstans önskar jag att Karolina Ramqvist åtminstone hade nuddat vid det samhälle som skapar kvinnor som Karin. För nu är det alldeles för enkelt att avfärda hennes val som helt individuellt och fritt, gjort av någon som helt enkelt trivs med ytligheten, festerna, resorna och glittret som någon annan betalar, även om det kommer med ett pris. Frågan blir: Varför ska vi bry oss om Karins livsval, bara för att vi själva ogillar det? Det finns ingen antydan till vare sig personligt eller strukturellt tvång i hennes situation, så varför slösa tid på att grubbla över den? Jag önskar att vi hade fått några fler vinkar om detta, för nu tappade jag bort intresset för boken i samma sekund som den slogs igen och det magiska språket försvann.

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.