I lördags hölls i Göteborg en demonstration mot våldet och förtrycket i Iran, med omkring tusen deltagare. Manifestationen, och den grupp som tog initiativet, har organiserats på bara några få dagar. Arrangörerna vill väcka det svenska samhället till insikt om det som sker i Iran

 - Sveriges regering borde protestera mycket starkare, säger Roya Baniardalan, som är en av initiativtagarna.

Internationalen träffar Roya Baniardalan strax efter demonstrationen. Hon är trött men i alla fall ganska nöjd. Trots en stekande högsommarlördag med badmöjligheter inom spårvagnsavstånd deltog enligt Göteborgs-Posten närmare tusen göteborgare.

 - Det gick bra, men det kunde ha kommit mer folk. Det måste bli större manifestationer framöver, säger Roya Baniardalan.

På deras alldeles nystartade hemsida hoppades de att demonstrationen skulle samla tiotusen människor. Var inte det överoptimistiskt?

- Det är ett drömmål, man måste ju sätta ambitionen högt. Varför sikta lågt?

Roya Baniardalan, som kommer från Iran men är uppväxt i Sverige, har aldrig tidigare i sitt liv engagerat sig politiskt, berättar hon. Men när informationen började nå ut om vad som nu händer i hennes hemland kände hon att hon bara måste göra något.

- När jag tänker på vad som händer med folk i Iran så börjar jag gråta, säger Roya och berättar att hon tvingat sig själv att titta på Youtube-klippen som visar det brutala mordet på den unga kvinnan Neda på öppen gata i Teheran häromdagen.

- Neda blir en martyr, en viktig symbol för motståndet mot våldet, säger hon.

Demonstrationen i Göteborg var helt tyst och gick under parollerna ”Stoppa dödandet” och ”För mänskliga rättigheter i Iran”. Arrangörerna hade uppmanat folk att komma klädda i vitt, ”fredens färg”, och man höll också en tyst minut för dem som dödats av regimens repression.

- Vi vill framför allt få ut till det svenska samhället hur grovt de mänskliga rättigheterna kränks i Iran. Vi måste ena så många som möjligt i protest mot det. Kunde palestinerna få så stort stöd när deras mänskliga rättigheter kränktes i Gaza så borde iranierna också kunna få det, säger Roya.

Snabba förberedelser

För bara knappt två veckor sedan såg Roya Baniardalan en Facebookgrupp på nätet om de mänskliga rättigheterna i Iran, och gick med direkt. Hon tog sedan kontakt med ett par kurskamrater på juristlinjen. Fem personer, alla med rötter i Iran, träffades och först förra måndagen (endast fem dagar före demonstrationen!) bildade de ”Gemenskapen för mänskliga rättigheter i Iran” (Gemri). En annan ny grupp i Göteborg med likartad målsättning, ”Demokratihörnan”, kontaktades och tillsammans planerade de två grupperna demonstrationen. Hur lyckades ni göra det så snabbt?

- Vi har fått mycket stöd. Många svenskar utan bakgrund i Iran har jobbat i det tysta med olika praktiska insatser utan att vilja synas utåt. Och så har vi nått ut en del i massmedierna, berättar Roya.

På demonstrationen talade Sara Darabi från Gemri och övriga talare var Karim Zendegani från ”Demokratihörnan”, socialdemokraten Reza Talebi samt en representant för folkpartiet. Roya Baniardalan understryker att Gemri trycker hårt på att de är partipolitiskt obundna och att de inte heller har som ambition att stödja någon viss oppositionsriktning i Iran eller utveckla ett politiskt program.

- Det är det iranska folket själva som måste få bestämma sin framtid, det är inte vår sak att säga hur den ska vara. Men de måste få frihet att kunna välja, med tanke på att det idag är väktarrådet som godkänner vilka kandidater som får ställa upp, säger hon.

Hennes grupp, Gemri, har inte enats om någon politisk åsikt och har inte heller någon gemensam syn på islam, mer än ur en aspekt.

- Alla ska ha rätt till sin tro. Men man måste kunna välja fritt och inte bli påtvingad en religion, säger Roya.

Gemri ställer inte kravet ”Ned med diktaturen”, som andra iranska manifestationer i Göteborg och andra delar av landet gjort nyligen. Är det inte litet naivt att inte ta ställning? Behövs det inte politiska lösningar i Iran?

- Jo, naturligtvis. Men det vi i första hand måste göra nu är att stödja kraven på mänskliga rättigheter. Det är det vi vill att folk här ska enas bakom, för det är det absolut mest akuta i Iran och då får vi lägga våra olika politiska ideologier åt sidan, säger Roya. Hon tar deras egen just genomförda manifestation som förklaringsexempel.

- Vi här i Sverige och Göteborg kan demonstrera. Men det kan de ju inte i Iran. De blir fängslade, bortförda, beskjutna och till och med mördade. Det måste finnas yttrandefrihet, mötesfrihet, demonstrationsfrihet, ja hela ”kitet” av fri- och rättigheter, säger hon i bestämd ton.

Friheten konfronterad

Tidigare i veckan har hennes nystartade grupp varit i kontakt med de exiliranier i Göteborg som dagligen samlats och haft manifestationer på Gustav Adolfs torg, för att bjuda in dem att delta i demonstrationen. En del av dem gjorde också det, tror Roya, trots att förutsättningen var att ingen skulle ha med sig plakat eller banderoller med politiska krav. En skillnad mot exilgruppernas manifestationer var att denna inte hölls på persiska utan på svenska.

- Förutom sångerna då, skrattar Roya, men understryker att språkvalet var väldigt medvetet eftersom Gemri i första hand riktar sig till det ”svenska samhället”. Och det var ett större inslag av svenskar utan iransk bakgrund i lördagens demonstration än i de tidigare, berättar hon nöjt. Hon hoppas att det kan få effekt.

- Vi i Sverige måste ställa krav på vår regering att den mycket hårdare tar avstånd från våldet och förtrycket i Iran. Varför inte till exempel bryta de diplomatiska förbindelserna? säger Roya som anser att den svenska ambassaden, så länge den finns i Teheran, måste göra mycket mer än att som nu bara säga att ”vi hjälper folk om de söker vår hjälp”.

- De borde säga tydligt och klart att ambassaden har sina dörrar öppna för skadade människor, ja för alla som behöver hjälp och skydd. Sverige har gjort sådant tidigare, säger hon och berättar om färska uppgifter från Iran som tyder på att polisen hämtar skadade demonstranter som sökt sig till sjukhus.

Roya Baniardalan kom till Sverige med sin familj, på flykt undan Iran-Irakkriget, när hon var ett halvår gammal. Hon har bara en gång sedan dess, för tre år sedan, besökt sitt hemland. Idag är hon 22 år. Känner hon sig som iranier eller svensk?

- Både ock, säger hon och berättar att hennes uppväxt här har gett henne en viktig känsla för frihet som hon sedan fick konfrontera med situationen i Iran när hon besökte sin hemstad Teheran. Där var hon till exempel tvungen att täcka hår, armar och ben med kläder.

- Jag känner en tjej som hade en sorts piratbyxor som blottade nån dryg decimeter av underbenen. Henne plockade polisen in, berättar Roya.

Förutom familjen så finns hela hennes släkt kvar i Iran. Roya har försökt prata med dem i telefon de senaste dagarna för att få reda på hur de har det.

- De går inte utomhus, eftersom de inte vet vad som kan hända. Och regimen har gått ut med speciella telefonnummer dit man kan ringa och ange folk, vilket ökar oron ordentligt, berättar hon.

Lördagens demonstration i Göteborg samordnades med liknande manifestationer i Malmö och Stockholm, vilka dock samlade betydligt färre deltagare. Nu ska gruppen samlas, utvärdera lödagens demonstration och planera den närmaste framtiden. Vad de ska göra vet hon ännu inte, bara att de ska fortsätta agera

- Detta var bara en början, säger Roya Baniardalan

 Text: Björn Rönnblad  Foto: Björn Rönnblad och bloggaren Annarkia

 not Organisationen har webbadressen www.gemri.org och Facebookgruppen (som hittills fått mer än 400 medlemmar) heter ”Sverige till stöd för demokrati och mänskliga rättigheter i Iran”

          

Postat 28 juni 2009 12:52 i Intervju, Nyheter. Följ kommentarerna RSS 2.0 feed.