En plats för alla
Om det vackra i att kämpa och vinna
”Det kändes som om vi vann OS”, sade han när jag kort efter beslutet ställde sportreportrarnas standardfråga till honom. Fitim Aliu, 14 år, var den som för några veckor sedan drog igång namninsamlingen. Om nedskärningarna genomfördes skulle deras fritidsgård Mixgården i Hammarkullen behöva stänga i sommar. Aldrig! Och timledarna Rabi, Nabila och de andra skulle ”sparas” bort. Aldrig!
Han fick idén från en namninsamling de gjort i hans skola när en kompis skulle utvisas. Kompisen fick stanna och gick det då så ska det gå nu, blev tanken. Nu skulle de kämpa tillsammans. Ut och samla namn i skolorna och i bostadsområdet, det blev flera hundra. Sen blev det möten med politikerna både på hemmaplan och bortaplan, brev till samma politiker, medmera. Deras krav gällde även två andra gårdar i samma stadsdel. Slutligen gick ungdomarna i förra veckan i samlad tropp till det beslutande mötet med stadsdelsnämnden och bokstavligen omringade politikerna i sammanträdesrummet; tysta, sammanbitna och disciplinerade.
S-ordföranden i nämnden, Shadyie Heydari, har i flera veckor försvarat nedskärningarna med de vanliga politikerfraserna: ”det finns inga pengar”, ”budgeten räcker inte”, ”alla måste var med och spara”, och så vidare. Veckan innan beslutet vägrade hon stenhårt att svara när ungdomarna krävde besked, och på min fråga då om hon tagit intryck av protesterna snäste hon i mungipan att den frågan ville hon heller inte svara på.
Men så blev det nu dags för beslut: ”Vi har lyssnat på ungdomarna och vi kommer inte att godkänna punkterna om nedskärningar på fritidsgårdarna”. (Efteråt berättade Heydari att hon fick allt svårare att sova i takt med att trycket i ungdomarnas krav fortsatte att pressa henne). När beslutet klubbas harklar sig stadsdelschefen i en hörbart irriterad protest, medan ungdomarna tar upp en spontan segerapplåd. Det är två olika världar som möts.
Ungdomarna på Mixgården har alla – eller deras föräldrar – flytt från länder som inte gått att stanna i på grund av krig eller förtryck. Till en tillvaro i Hammarkullen där rotlöshet och utanförskap riskerar bli ett hot mot tillvaron, och där ibland fattigdom och trångboddhet anstränger hemsituationen. Mixgården blir en räddning för många ungdomar, där finns en plats för alla och där får personalen ”alla att känna sig speciella”, som gårds-”veteranen” Nastaran Nedaei sade när jag intervjuade henne.
”Mitt andra hem”, sade flera jag pratade med under de här kampveckorna. Det låter som en klyscha, men det fanns inte minsta tvekan om att de menar allvar. När jag frågat hur det skulle bli i Hammarkullen utan Mixgården.har flera av dem nämnt Rosengård.
Det händer något väldigt speciellt med människor som kämpar tillsammans för ett viktigt mål. Något vackert. Jag har sett det några gånger i livet. Personligen återkommer jag ibland fortfarande till ett starkt minne av hur vi för över 30 år sedan ockuperade Kungstorget i Göteborg för att förhindra byggandet av ett P-garage (vi, och en bred opinion, ville ha en ren och levande stad, inte bilar i city!).
Det som kanske starkast dröjt sig kvar i alla år var att torget, själva ockupationen (där vi tältade i tolv dygn) blev en plats där alla var välkomna. Socialsekreterare vi pratat med efteråt berättade om en ovanligt lugn vecka på socialkontoren; många klienter – kantstötta av livet – samlades i stället runt grytorna i ockupationsköket på torget. Hur det gick? Vi vann!
När jag fick möjlighet att vara med i Hammarkullen på segerdagen i förra veckan kom jag att tänka på Kungstorget. Ett par saker känner jag igen: ”En plats för alla” och ”Vi vann”. Nu bygger jag en liten Mixgård på torget i mitt personliga minne. Jag kommer ju aldrig att få veta hur det känns att vinna OS, men jag förstår Fitim Aliu:s känsla. För om det händer nåt med människor som kämpar tillsammans så händer det än mer med människor som vinner tillsammans. Ungdomarna växte ju en halvmeter av detta! Hama Sheikhe, en av killarna på Mixgården, sade i en GP-intervju dagen efter segern att ”Det känns som vi kan göra allt. Att ingenting är omöjligt”.
Hoppas Mixgårdens ungdomar och deras djupt solidariska fritidsledare blir ett exempel för andra som vill slåss mot försämringar och nedskärningar. Nästa gång politikerna säger ”Det finns inga pengar”; varför inte svara som Mixgårdsveteranen Edison Yakob: ”Jag vet att det finns pengar!”. Och nästa gång du hör någon säga ”Det är ingen idé att göra nåt – det går ändå inte att ändra”, så försök fyra nya ord: ”Det gick på Mixgården!”
Björn Rönnblad
