”Ashkan Zahabian, en ung student, ligger i koma i Mashhad, efter att han blivit slagen av Basij på universitet, 26 journalister är häktade, studenter i Balochistan (den fattigaste provinsen i östra Iran) sittstrejkar, Kurdistan har gått ut i storstrejk…

Så ramlar nyheter in från Facebook och Twitter varje sekund. Historien formar sig framför ögonen, som om det är en tävling på gång.”

En förenklad bild av de senaste dagarnas händelser kan visa vilken vändpunkt i den iranska regimens trettioåriga historia som har ägt rum. Landets högste ledare, ayatollah Khamenei, tog sig till fredagsbönen, som bojkottades av de politiska ledarna Rafsanjani, Mousavi och Karubi. Han gav sitt ovillkorliga stöd till president Ahmadinejad, godkände valresultatet och sade att varje form av protest och alla demonstrationer måste upphöra. Han avslutade sitt tal med att gråta och sade att han var beredd att offra sitt eget liv för regimens överlevande. Han satsade allt han hade och kunde.

Svaret dröjde bara några timmar. I skymningen samma fredag gick folk upp på sina hustak och ropade: Ned med diktaturen!

Ahmadinejad använde landets hela militära styrka, dess säkerhetsstyrkor, milis och media för att skrämma folk och slå ned varje folkmassa. Då trodde regimen fortfarande att de hade kontroll och att folket lydde. Men dagen efter gick hundratusentals människor, närmare en miljon, ut på gatorna och deltog i en olaglig demonstration, överallt, inte bara i Tehran. Presidentkandidaterna Mousavi och Karubi blev tvungna att följa efter, trots att de under dagen försökte avblåsa demonstrationen. Dessa före detta trogna funktionärer, nuförtiden reformistledare, blev tvungna att ta revolutionära steg!

Händelserna under fredagen och lördagen förra veckan bevisade att regimen har förlorat sin legitimitet. Helt och hållet.

Detta har fått sina konsekvenser. Iranierna förstod att de inte är maktlösa alls. Män och kvinnor fick sitt självförtroende tillbaka. Dessa två dagar lämnar sina spår i Irans moderna historia.

Efter lördagen fortsätter människor, med ungdomar i fronten, i många storstäder att försöka ta sig ut till de stora stadstorgen (cirka sjuttio procent av Irans befolkning är under trettio år). Säkerhetsstyrkorna och milisen slår brutalt till. Basij, den islamiska milisen, skjuter folk. Videoklipp som folk skickar till utlandet tyder på att ett gerillakrig pågår på gatorna. Studentaktivisterna, som hittills begränsat sina protester till inom universiteten, har kommit ut på gatorna och får stöd av allmänheten. Folksamlingar jagar utrustade kravallpoliser. I en filmsekvens ser man hur ungdomar attackerar polisen och tar ifrån dem batonger och skydd och segerjublar. Som om de nyss blivit befriade ur fängelset.

Hundratals fotografier tyder på ett enormt beundransvärt civilt motstånd. Ungdomar med sina kroppar mot kokande vatten och tårgas, och sten mot batonger… Kvinnor och män, sida vid sida, försvarar sig. En ny Intifada spelas upp framför allas ögon. Unga kastar sten och polisen svarar med kulor.

Fortfarande lider dock många inom vänstern i syd, och även här i väst, av en katastrofal illusion. De har fått för sig att det iranska folket står bakom styret och att de fattiga jublar över Ahmadinejad, särskilt på landsbygden har han starkt stöd. Deras enkla svar på svåra frågor påminner om fundamentalisternas: ”Ahmadinejad är mot imperialismen och bedriver välgörenhet bland fattiga, därmed är han en hjälte”.

Ahmadinejads falang försöker att genom mutor och välgörenhet till fattiga i städer och i landsorten köpa sig stöd. Men det stödet är inte aktivt. Linjen mellan Hizbollahmilisen och folket dras inte med enbart klasstillhörighet. Majoriteten av gardisterna i Pasdaran och Basijmilisens familjer har gjort långa klassresor och tillhör de välbeställda i dagens Iran. Med en primitiv populism och Kim Il Sung-metoder skapar Ahmadinejad en falsk bild av sig själv, som mest själva iranier kan se igenom!

Det som pågår i Iran just nu är fortfarande ett NEJ, under censur och terror. Ett NEJ under hot från vapen och batonger. Folkrörelser har en vana att utvecklas för varje timme och hittar vägar till självorganisering. Man behöver mer tid bara!

Folk tar idag skydd bakom den ena eller andra personligheten, bakom den ena eller andra parollen. Den äldre generationen undviker våld och är rädda för blodbad, av bittra erfarenheter. De använder sig av beprövade metoder, de metoder som de har prövat en gång tidigare, under revolutionen 1979. De ropar Allaho Akbar (gud är störst) från hustak eller under konfrontationer. De menar att det kan ge skydd mot Basijmiliserna, som också är iranier och troende. Men ungdomars protester går emot denna försiktighet och hittar sina egna radikala paroller: Ned med Khamenei! Frihet för Iran, ropar många av dem på gatorna. Rörelsen behöver tid för att gå vidare.

Iranier har för andra gången efter före detta presidenten, Khatami, prövat en metod för att visa sitt missnöje mot regimen. De röstade i miljontals på Ahmadinejads rivaler som lovade reformer, med en naiv förhoppning att regimen skulle respektera deras röster. Regimen å sin sida trodde att det går att trotsa ett folk hur mycket och hur många gånger som helst. Det räckte nu. Iran visar nu sitt sanna ansikte. Folkets revolt kan leda till en seger eller sluta i blodbad.

Det politiska styret är svagare än någonsin och genomgår sin värsta splittring någonsin, som enbart kan lösas med en omfattande och blodig uppgörelse. Även om regimen i Iran inte störtas inom de närmaste månaderna, så är en sak klar: det religiösa styret har förlorat sin legitimitet och ingenting kommer att vara sig likt.

Ryktena är många dessa dagar. Ett sannolikt sådant säger att den mäktiga oligarken Rafsanjani, som stödjer Mousavi, har fått godkännande av en majoritet i Expertrådet för att byta ut högsta ledaren Khamenei. Faktum är att regimen under de senaste dagarna har arresterat mer än femhundra viktiga reformister och brutit deras kontaktnätverk. Trots detta har protesterna fortsatt och folk har faktiskt fått utrymme till självorganisering.

Mousavi kallade till samling utanför parlamentet på onsdag. Ännu en nostalgisk politisk gest. Irans nationella hjälte, före detta premiärministern Mossadegh som blev kuppad av CIA efter att ha nationaliserat oljeindustrin under femtiotalet, kallade också folk dit. Han kallade då samlingen för ”gatans parlament”. Platsen är idag inte alls ett medelklassområde, och det är i sig viktigt. Men folk lyckade aldrig komma fram till samlingsplatsen. Polisen stängde alla gator i omgivningen. Människor blev slagna av poliser medan de ropade: Ned med diktatur!

Vad säger den iranska vänstern? Bortsett från de oseriösa och marginella grupper och personer som har fått för sig att de ska leda en revolution här i Europa och bråkar om megafoner och går iranierna på nerverna, försöker både liberal- och radikalvänstern att uppmana till storstrejk. Folk kan inte gå ut och demonstrera varje dag och bli skjutna, våldet mot folk accelererar, resonerar man. Man måste kunna decentralisera och bredda motståndet genom strejker.

I Iran finns det stora industrier, som olje-, mat- och bilindustrier, samt en stor tjänstesektor, som kan gå i strejk. Det största hindret är förstås avsaknaden av starka arbetarorganisationer som kan leda detta. De inom vänstern och de många vänsterorienterade bland student- och kvinnorörelsen som vill se saker hända underifrån, och som inte bryr sig om att åberopa sin ”ledning över massorna” och som arbetar med självorganisering, stryker under vikten av mångfald, både på etnisk och genusbasis. Att inte upprepa samma misstag man begick 1979 är avgörande, är många bland vänstern eniga om. Många talar emot en påtvingad ”enighet” som leder till tyranni. Man säger nej till ”alla under Mousavis gröna färg” (grönt uppfattas som en islamisk färg) och uppmanar istället arbetarklassen, kvinnorörelsen och olika etniska folkgrupper att ta med sina egna krav och färger till rörelsen. Enighet är inte lika med lydighet. Det enda sättet iranier kan uppnå ett demokratiskt system är genom politisk pluralism och ovillkorlig yttrandefrihet.

Sholeh Irani

sholeh@internationalen.se

          

Etiketter: Ahmadinejad, Arbetarklassen, Basij, Basijmilisen, iran, Karroubi, Khamenei, Khatami, Mousvai, Rafsanjani, Revolution, Uppror, val, Valfusk, Vänstern

Postat 25 juni 2009 20:04 i Kommentar, Nyheter, Utrikes. Följ kommentarerna RSS 2.0 feed.