Kampen för fritidsgården i Hammarkullen fortsätter

08 juni 2009

Göteborg, Nyheter

mix

”Mixgården har fått mig att tro på mig själv och våga drömma”
På ett välbesökt möte på Mixgården i Hammarkullen i Göteborg förra veckan fick inbjudna politiker och chefer hård kritik och vassa frågor om nedskärningarna från ungdomarna och andra Hammarkullebor. Ungdomarna vann en liten, men viktig, delseger. Nedskärningen kommer att tas upp som en politisk fråga i stället för att bara drivas igenom av chefer och tjänstemän. Så hoppet lever.
– Vi kommer kämpa. Mixgården har varit mitt andra hem, säger Edison Yakob.
Internationalen gjorde ett besök i Hammarkullen.

Det är lördag och jag åker till Hammarkullen, där den årliga karnevalen just pågår. Tusentals människor väntar på karnevalståget. Loppmarknader, lekfält, mat och dryck och olika föreningar med sina stånd är som det brukar vara. Men Mixgården, områdets omtyckta fritidsgård, har på kort varsel tvingats ställa in sin del av arrangemanget på grund av planerade nedskärningar. Alla timanställda på gården är redan uppsagda, och om inte nedskärningen stoppas kommer Mixgården vara stängd i sommar för första gången på långt över tio år. På torget träffar jag ett gäng tjejer i tretton–fjortonårsåldern som brukar vara på Mixgården. De är kortfattade men bestämda när jag frågar om nedskärningen: Det är jättedåligt.
Idag är tjejerna finklädda och verkar förväntansfulla. Jag funderar på hur det blir för dem, och för andra i deras ålder i sommar, om gården stänger. Hammarkullen är ett socialt utsatt område med fattigdom, trångboddhet och segregation. För många är alternativet till fritidsgården gatan eller torget. Och 362 dagar om året är det inte karneval i Hammarkullen.
Ungdomarna på Mixgården blev riktigt förbannade när nedskärningarna blev kända och har bland annat startat en namninsamling för att protestera. En kväll i förra veckan hade de också, med fritidsledarnas hjälp, bjudit in ansvariga politiker till gården. Mötet samlade ett drygt hundratal personer: ungdomarna själva, äldre ungdomar och andra boende i området, föreningar, kyrkan, med flera. En tjej kom dit trots att hon sjäv tagit studenten samma dag.
Stämningen var allvarlig och stundtals hård, berättar fritidsledaren Lina Renholm Nyby. Många vittnade om hur mycket Mixgården betytt eller betyder för dem, och politiker och chefer fick ta emot tuffa frågor och kritik.
Stadsdelsnämndens socialdemokratiska ordförande Shadiye Heydari tyckte för sin del att alla måste vara med och ”spara”, och uppmanade ungdomarna att ”inte inta en offerroll” eftersom även andra drabbas. När hon sade att det faktiskt hade gått bra för henne själv under uppväxten utan fritidsgård fick hon mothugg av flera ungdomar: ”Det var väl i ditt hemland, vi är inte i våra hemländer, vi är i Sverige nu!” I det invandrartäta Hammarkullen bor människor från ett mycket stort antal nationaliteter. Samtliga ungdomar på Mixgården har flyktingbakgrund.

En av dem som var med på mötet var Edison Yakob, som idag är 22 år och själv jobbar med ungdomsprojekt. Han kommer från Irak, har bott i Hammarkullen i tolv år och gick på Mixgården ”i alla år” under uppväxten.
– Mixgården har varit mitt andra hem. Personalen är guld, de har löst våra problem, jag ljuger inte, säger Edison Yakob. Han berättar att han och hans kompisar för ett antal år sedan var inblandade i hårda bråk med somaliska ungdomar i området.
– Vi kom inte överens, vi hade en konflikt i tre fyra år, säger han.
Konflikten ledde till våldsamheter med bland annat misshandel och polisen ingrep. Det blev också ett stort bråk på fritidsgården mellan de olika ungdomsgrupperna.
– Personalen på Mixgården gjorde det inte polisen kunde. De pratade med oss hela tiden, de förstod att vi egentligen är snälla och inga djur. De tog med oss på läger i två nätter tillsammans med somalierna. Sedan löste det sig och vi blev kompisar, berättar Edison Yakob.
Jag känner igen innehållet i hans berättelse, annorlunda formulerat, när jag senare läser en forskningsrapport om Mixgården, gjord på uppdrag av BRÅ. ”Vi menar att det finns starka argument som talar för att Mixgårdens verksamhet har stora samhällsbyggande och brottsförebyggande effekter”, sammanfattar forskarna.

Nastaran Nedaei är 22 och också gammal ”Mixare”. För henne blev gården en räddning under högstadieåren då hon, som hon själv säger, var ”en riktig gangsterbrud”. Hon hade högst frånvaro i skolan och vantrivdes svårt. Skolan blev ett tvång.
– Men på Mixgården var det ju frivilligt. Och där ville jag verkligen vara. Personalen där får alla att känna sig speciella, även jag. De har fostrat mig, kan man säga. Jag fick lära mig ta ansvar och visa respekt. Och där kunde jag vara mig själv, säger hon och berättar om olika spännande projekt hon jobbat med på gården genom åren, bland annat var hon med och gjorde en film om Hammarkullen.
– Mixgården fick mig att börja tro på mig själv och att våga drömma, säger Nastaran Nedaei , som idag pluggar på universitetet. Hon känner sig inte längre utanför, som hon gjorde så starkt när hon var yngre. Hon kom med sin familj från Azerbajdzjan som liten. Väldigt få i Hammarkullen var från hennes hemland.
– Men när jag kom till Mixgården så satt alla världens flaggor uppsatta där, även från mitt land! Mix har plats för alla, säger hon och blir hörbart rörd i rösten.
Sedan hon blev äldre har Nastaran Nedaei själv hjälpt till frivilligt med läxläsning för ungdomarna på gården.
– Jag ville ge tillbaka för att jag själv fått så mycket där, säger hon och betonar att många av ungdomarna har det jättetufft och behöver mycket extrahjälp.
Både Edison Yakob och Nastaran Nedaei var med på politikermötet. Vad tyckte de om svaren de fick?
– Alltså ärligt, jag gillar inte politiker. Varför ska de skära ned på det här som är så bra? De säger att det inte finns pengar. Men jag vet ju att det finns pengar, säger Edison Yakob.
Dagen efter jag pratat med honom tänker jag på just det: ”jag vet ju att det finns pengar”.
Hur Edison Yakob menade vet jag inte, men jag kommer att tänka på det när jag pratar med en bekant som jobbar i hamnen, och som berättar att Göteborgs kommunala hamnbolag beställde ett nytt datorsystem för över 80 miljoner. Det fick skrotas för att det inte fungerade. Och jag tänker på det när jag läser en tidningsartikel om de statliga 50 miljarder som är öronmärkta för banker i kris. Nedskärningen i Hammarkullen är på 1,5 miljoner. Jag börjar räkna procent för att jämföra men ger upp, det blir så litet. Och kommer på att jag aldrig hört talas om något ”kapitaltillskottsprogram” för barn i kris. Litet konstigt egentligen.

Lina Renholm Nyby på Mixgården understryker att den planerade nedskärningen slår minst lika illa mot två andra gårdar i stadsdelen, Bergum och Hjällbo, och tycker det är fel oavsett vilka som drabbas. Personalen på de tre gårdarna peppar nu varandra för ett gemensamt intresse. De är oroliga för att denna nedskärning bara är ett första steg, som kommer följas av fler. Farhågorna bekräftas av en områdeschef i stadsdelen. Mönstret går igen i hela Göteborg. Och i hela landet. På fritidsgårdarnas riksorganisation räknar man med att 20-25 procent av verksamheten i landet försvinner redan till hösten. Och då är redan utgångsläget magert. På nittiotalet stängdes över tvåhundra fritidsgårdar.
Mötet på Mixgården i förra veckan avslutades med att ungdomarna lämnade över listor med flera hundra namn som de hittills samlat in. Politikerna backade inte om nedskärningarna, men ett besked innebar ändå en liten, men viktig seger för ungdomarnas protester; nedskärningen ska nu tas upp till politiskt beslut. Hittills har tjänstemän och chefer försökt driva igenom den som en ”ramanpassning”. Så frågan lever.

Om nedskärningarna klubbas igenom kommer troligen alla fritidsgårdar i hela Angered i nordöstra Göteborg vara stängda under en månad i sommar. Många jag pratar med i Hammarkullen är ordentligt oroliga för vad som kan hända då. Jag kommer att tänka på tjejerna på torget igen, när jag fortsätter min promenad genom karnevalsområdet. Vem jag än pratar med möts jag av samma åsikt om nedskärningarna, klädd i olika ordalag. Några poliser är först ”vi bör nog inte uttala oss”-formella, men en av dem släpper sen sin myndighetsroll.
– Alla poliser anser nog att det är fel att skära ned på fritidsgårdar, säger han.
Dick Tegneskog, ordförande för Unga Örnar i Hammarkullen, sitter vakt vid festivalens bajamajor. Han är betydligt mindre formell.
– Det är för jävligt! Jag är själv uppväxt på fritidsgården. Vad ska ungdomarna annars göra? Hänga på torget? Kan vi hjälpa till att stoppa nedskärningarna gör vi gärna det.
På väg mellan loppmarknadsstånden träffar jag Ebba Hermelin, som i många år arbetat som skolkurator i Hammarkullen. Hon är lika tydlig.
– Det är en stor jävla katastrof, säger hon och hettan i rösten är kvar när hon pratar om hur viktiga och ömtåliga ungdomsåren är och hur dålig gatan är som fritidsalternativ.
Senare pratar jag med Nastaran Nedaei igen, som ju var med på politikermötet. Hon tror inte loppet är kört.
– Jag tror absolut det går att påverka beslutet, säger hon.
Med de orden i minnet ringer jag upp Shadiye Heydari, stadsdelsnämndens ordförande. I en teveintervju såg jag henne försvara nedskärningarna med argumentet att alternativet vore att spara på skolan. ”Det är pest eller kolera”, sade hon då. Nu frågar jag om inte bägge delarna är lika viktiga?
– Visst, men vår budget räcker inte, säger Heydari.
Då kommer jag att tänka på Edison Yakob igen, och vad han hade sagt.
Nästa möte i stadsdelsnämnden är den 16 juni. Då kommer nedskärningen upp till beslut. Hoppet lever för ungdomarna på Mixgården och de andra gårdarna. Fitim Aliu, som är fjorton år, var den som startade namninsamlingen. Han berättar att de fortsätter samla underskrifter. Blir det även andra protester?
– Jag hoppas det, säger han.

Text: Björn Rönnblad
Foto: Nabila Abdul Fattah, privat

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.