Järnladyns kontrarevolution

25 maj 2009

Nyheter, Utrikes

I maj 1979 vann Margareth Thatcher överlägset det brittiska parlamentsvalet. Ett tandlöst Labour utan politiska och ekonomiska svar på oljekrisen 1974 och den efterföljande stagflationen – låg tillväxt plus hög inflation – slogs i spillror av nyliberalismens järnlady.
Ett av den brittiska arbetarklassens största nederlag väntade.

Styrkeförhållandena i Europa hade vänt. Högern med sitt nyliberala program var på stark frammarsch över hela kontinenten och med Ronald Reagans seger också i USA. Privatisera, privatisera, privatisera. Avreglera, avreglera, avreglera. Programmet var enkelt och hämtat direkt ur Milton Friedmans handbok i nyliberalistisk kontrarevolution. Chile hade redan fungerat som laboratorium efter Pinochets militärkupp 1973.
Madame Thatcher privatiserade 29 statligt ägda företag med 800 000 anställda, bland annat jättarna BP, British Petroleum och British Steel. Massor av anställda förlorade sina jobb för att aldrig mer hitta en sysselsättning. Från 1979 till 1983 ökade arbetslösheten från fem procent till elva procent.
Den stora prövningen för de brittiska arbetarna blev den stora gruvstrejken från mars 1984 till mars 1985. Gruvarbetarna höggs i ryggen av Labour och den nationella fackföreningsledningen, som lät gruvarbetarna isoleras i den allmänna opinionen. Nederlaget var bittert. Mellan 1979 och 1990 förlorade de fackliga organisationerna fem miljoner medlemmar.

Thatchers agendaUnder Thatchers ledarskap antogs flera antifackliga lagar som bland annat avskaffade systemet med ”closed shops”, vilket inneburit att facket kunde stoppa nyanställning av arbetare som saknade facklig anslutning. Solidaritetsstrejker förbjöds också.
Privatiseringar, skattelättnader för de rika, sämre a-kassa och den stora arbetslösheten började redan undergräva järnladyns politiska styrka när kriget på Falklandsöarna kom till hennes räddning. Den nationella yran spelade i hennes favör och en gav henne en klar seger i parlamentsvalet i maj 1983.
Margareth Thatchers politiska bana slutade 1990 när hon ville driva igenom en så kallad ”poll tax”, en kommunalskatt med lika stort belopp för alla oavsett inkomst och förmögenhet. Det blev för mycket även för hennes partikamrater i Tories. Inför hotet att röstas ned i partiet avgick den hårdföra damen och ersattes av den olyckliga figuren John Major, om nu någon minns honom.
När Tony Blair vann stort i valen 1997 och tog över på 10 Downing Street väntade sig många en ny politisk riktning. Men Blairs ”tredje väg” hade stakats ut av hans föregångare. Inte ett enda ekonomiskt beslut av tyngd under Thatchers regerande ändrades av den ständigt leende reformisten.
Trettio år har gått sedan Lady Thatcher satte ned foten och tog avstamp för den värsta attacken på den organiserade arbetarrörelsen under efterkrigstiden. I dag ligger hennes revolution i ruiner. Trettio år förlorades i kampen för ett nytt och bättre samhälle. Det är dags att skaka av oss alla arv efter Margareth Thatcher.

About Benny Åsman

Gammal utopist som tror en bättre värld är möjlig.

View all posts by Benny Åsman

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.