Ett besök i Gorki : 85 år efter Lenins död

18 maj 2009

Kultur, Kulturkrönika

Från betongförorten Domodedovskaja i södra Moskva går buss 439 ut till Gorki Leninskije, eller bara Gorki som det hette när Lenin bodde där. Trots att Moskva växer snabbt i alla riktningar ligger Gorki fortfarande en bit ut på landsbygden. På ett snötäckt fält står den gula herrgården som sedan 1949 är ett museum, och att se Lenins arbetsrum och skrivbord, hans bibliotek och böcker, kök, badrum, sovrum och sängen där han dog, är mycket intressantare än mumien i mausoleet. Ett tag höll också Stalin till i Gorki, innan han skaffade sig en större datja.

Guiden som visar runt i huset är en ganska ung kvinna – alltså ingen gammal babusjka som blivit kvar sedan sovjettiden, utan en nyanställd tjej. Hon är duktig och berättar pedagogiskt så att jag förstår nästan allt trots att jag är dålig på ryska.
Lenin, som sommaren 1918 hade blivit svårt sårad av en kontrarevolutionärs pistolkulor, tilldelades herrgården Gorki med sina natursköna omgivningar för vila och återhämtning efter skottattentatet. Något motvilligt gick bolsjevikledaren med på att flytta dit efter att det installerats direkttelefon till Kreml.
Gorki, som före revolutionen tillhörde en rik borgare, består av flera byggnader och Lenin och hans hustru Nadezjda Krupskaja bodde ursprungligen i det som hade varit tjänstefolkets hus. Den ståtligare huvudbyggnaden användes då främst för politiska sammankomster och mottagande av gäster. Men efter Lenins första stroke 1922 rekommenderade läkarna honom att flytta in i huvudbyggnaden för att få det bekvämare. Lenin hade ett eget sovrum, medan Krupskaja delade rum med Lenins syster Maria.
Från sin säng i Gorki utkämpade också Lenin mellan den andra och tredje stroken sin sista politiska strid: kampen mot Stalin och den allt mer mäktiga byråkratin i sovjetstaten. Här dikterade han sitt ”testamente” i vilket han krävde att Stalin skulle avsättas från posten som kommunistpartiets generalsekreterare. Men partiet lyssnade inte.
Lenin dog den 21 januari 1924, bara 53 år gammal.

Vid Gorki står en Leninstaty som nog är den mest udda av alla tusentals mer eller mindre identiska Leninstatyer runt om i världen. Den föreställer Lenins döda kropp som bärs av ett gäng muskulösa arbetare. Bisarr är den, men lika bisarr är väl i så fall den för svenskar så välkända 1800-talsmålningen av Karl XII:s likfärd över fjällen.
Leninkulten – som uppstod direkt i samband med Lenins död 1924 och som användes av hans efterträdare med Stalin i spetsen främst för att cementera deras egen makt genom Lenins popularitet – var ursprungligen en sorgemanifestation: Det var Lenins dödsdag som gjordes till minneshögtid, och hela kulten kretsade kring den balsamerade kroppen i mausoleet.
De religiösa inslagen i Leninkulten är uppenbara: Leninporträtten skulle överallt ersätta de gamla Kristusikonerna, och idén att låta bevara Lenins döda kropp hade sin bakgrund i den djupt rotade ortodoxa tron att heliga människors kroppar inte kunde ruttna. Ironiskt är att bolsjevikerna tidigare hade låtit gräva upp gravar med påstådda helgon i, just för att visa bönderna att i kistorna bara fanns benknotor kvar och inga oförstörda heliga män. Nu skulle man istället göra Lenin till en sådan helig relik.
Men beslutet att mumifiera Lenin påverkades också av den nyligen upptäckta farao Tutankhamuns grav, vilket inte minst inspirerat formen på mausoleet att likna en pyramid.
Lenin själv hade velat bli kremerad och sedan lagd vid sin mors enkla grav i Petrograd. Men att kremera Lenins kropp insåg även de mest europeiskt sinnade bolsjevikerna skulle bli problematiskt, eftersom folket skulle se det som en fruktansvärd skymfning mot den avlidne ledaren. Enligt rysk tusenårig tradition var det bara brottslingars kroppar som brändes.

Hyllningarna till den avlidne Lenin hade till en början uppstått spontant som en ärlig sorgeyttring bland arbetarna och bönderna. Kommunistpartiet hade till en början bara observerat och fortsatt uppmuntra fenomenet. Snart skulle man dock upprätta speciella myndigheter för Leninkulten, och likt alla religioner blev den styrd uppifrån enligt strikta mönster med godkända ritualer. Och samtidigt som Lenins artiklar och böcker förvandlades till heliga skrifter, såg man till att censurera dem och bara välja ut det som passade för sovjetbyråkratin.
Genom monopolet över Lenins bild och ord; genom att hävda sin rätt att styra i hans namn, kunde det härskande skiktet inom sovjetbyråkratin befästa sin makt. Stalins makt utgick från den döde Lenin där han stod på toppen av mausoleet och vinkade åt folkmassorna på Röda torget. När Stalin sedan under trettiotalet blivit allsmäktig diktator och mördat alla sina rivaler, upphörde Leninkulten nästan helt, till förmån för en tusen gånger värre personkult kring Stalin.
Efter Chrusjtjovs avstalinisering återintroducerades Leninkulten för att fylla tomrummet efter Stalinkulten. På alla torg där Stalinstatyerna revs ned restes istället Leninstatyer. Men Chrusjtjov ändrade Leninkulten från en sorgemanifestation till en gladare tillställning, och istället för Lenins dödsdag var det Lenins födelsedag den 22 april som blev den nya officiella högtidsdagen. Mot slutet av sovjettiden framställdes Lenin allt oftare som en glad mysfarbror snarare än den hårda revolutionär han faktiskt var.

Som en del av Leninkulten reser sig också ute på fältet vid Gorki ett gigantiskt betongtempel som påminner om någon grekisk antik byggnad med sina pelare och fresker. Det är ett pampigt Leninmuseum som stod färdigt 1987 till revolutionens sjuttioårsjubileum, men som till skillnad från det autentiska bostadshuset känns som ett sovjetiskt spökslott med sina stora folktomma salar. Men det är öppet och jag går in.
Museet är upprättat under perestrojkan och den historiebild som här ges av Lenin och revolutionen vittnar om en helt ny era i Sovjet. Bland utställningsföremålen finns bland annat Lenins tidigare hemlighållna testamente, och här har även Trotskij återinskrivits i historien och finns med på fotografier tillsammans med Lenin; fotografier som Stalin tidigare såg till att motståndaren Trotskij suddades bort från. Man undrar vilken väg Sovjetunionen skulle kunna ha tagit om Gorbatjov fått vara kvar lite längre.I skogarna runt om Gorki brukade Lenin jaga innan han blev sjuk. I garaget står en bil försedd med stora skidor fram och larvfötter runt däcken så att han kunde åka upp till Moskva även när vägarna var täckta av snö.
Det är snö också när jag är här, och efter bussresan, museibesöket och skogspromenad känns det bra när jag hittar en liten stalovaja (matsal) i källaren av betongtemplet. Gubben där har bara piroger och te att erbjuda, men pirogerna är nybakade ur ugnen och mycket billiga. Han lägger socker i mitt te utan att fråga – jag har aldrig socker i te eller kaffe – men det var jävligt gott den här gången.
Per Leander
intis@internationalen.se

Litteratur om Leninkulten:
Nina Tumarkin: Lenin Lives! – The Lenin Cult in Soviet Russia (Harvard University Press, 1997.)
Paul Gabel: And God created Lenin – Marxism vs. Religion in Russia (Prometheus books, 2005.)

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.