Dunkelt sagt är dunkelt tänkt!

28 maj 2009

Debatt, Politik, Utrikes

”Vad har hänt med det revolutionära Nicaragua”, frågar Laura Mannen i sin artikel i Internationalen 9/2009. Det är en viktig fråga att försöka besvara. (Jag uppmanar alla som missade hennes artikel att läsa den!) Tyvärr verkar Jorge Capelán i sina artiklar mest förvirrad över att frågan över huvud taget ställs. Så jag börjar med hans senaste artikel i Internationalen 19/2009, skriver Rolf Bergkvist.

Det är inte helt enkelt att debattera med en person som medvetet ljuger, förvränger och hittar på! Av utrymmesskäl tvingas jag begränsa mig till några få exempel. Capelán skriver: ”Laura Mannens bidrag var så fullspäckat av faktafel och förvrängningar att jag valde på att fokusera mig på inläggets grundsatser istället för att bemöta vart och ett av dessa påståenden.” Denna mening är en ren lögn från Capeláns sida. Han vet att det Laura Mannen skriver i sin artikel är sant. Det är därför han väljer att inte svara på den sakliga kritik, de konkreta exempel på övergrepp mot självständiga kvinnogrupper som hon tar upp. När han sedan ska ”fokusera … på inläggets grundsatser” fortsätter Capelán ogenerat att ljuga. Han påstår att Mannen hävdar ”att det var sandinisterna som låg bakom det barbariska förbudet mot terapeutisk abort”. Enda haken är att hon faktiskt skrev något helt annat: ”FSLN stödde åtgärden i en cynisk allians med de konservativa och med katolska kyrkan.” Och så var det ju faktiskt!

Capelán går obekymrat vidare med ett annat påhitt om vad Mannen anser. Han påstår att hon skriver ”att sandinisterna och Bushadministrationen var i stort sett lika goda kålsupare”. Fast så skriver hon ju inte! Hon skriver: ”Ortega ses inte längre som ett hot från Washington eller från kapitalismen.” Sedan refererar hon till ett av de vallöften som Daniel Ortega gav på sina valmöten: ”respektera privategendomen”. Även Capelán – vars sinne för nyanser har en klar utvecklingspotential – måste väl förstå att hon hävdar något annat än det han hittar på. (Det blir lite tröttsamt då han sedan använder en stor del av utrymmet till att argumentera mot sitt eget påhitt.)

På några ställen leder Capeláns fantasifulla metod till obegriplighet. Han skriver: ”I denna virtuella verklighet ingår den stora lögnen om att sandinisternas valseger 2006 enbart skulle bero på ”pakten” med Arnoldo Alemán.” Det är oklart mot vem han riktar den meningen. I min artikel påstod jag – för den som orkade läsa – precis motsatsen: ”Han [det vill säga Ortega] vann för att de genomkorrumperade, USA-allierade partierna – till skillnad från tidigare val – inte kunde enas om en gemensam kandidat. Trots USA-ambassadörens smutsiga intriger och aktiva insatser för en enda borgerlig kandidat.” Det var alltså splittringen – inte pakten – som förklarar segern. Till skillnad från den ”virtuella verklighet” där Capelán rör sig utgick jag från de faktiska valsiffrorna från 1996 och framåt för att visa på detta!

Men låt oss, med Capelán som omväg, återkomma till Mannens fråga. Capelán skriver: ”Varför förtjänar FSLN:s kompromisser kritik medan MRS, som allierat sig med de liberala abortmotståndarna under parollen ”alla mot Ortega”, utgör ett exempel på principfasthet?” Den som har följt debatten vet förstås att varken Laura Mannen eller jag har skrivit ett enda ord om det ”sandinistiska förnyarpartiet”, MRS, som sandinistledare/aktivister bildat. Det är ingen av oss – om det behöver påpekas – som påstått att MRS är ”ett exempel på principfasthet”. (Antagligen för att ingen av oss anser det!)

Men låt oss vända på den här sista frågan. Om det är riktigt att (som jag anser) kritisera MRS när de allierar sig med borgerliga partier, är det då inte rimligt att kritisera FSLN:s nuvarande ledning när den gör samma sak – fast i betydligt större omfattning? Den frågan kan Capelán inte svara på. För han vet inte vad han tycker. Han kan heller inte svara på den viktiga fråga som Mannen ställer: ”Vad har hänt med det revolutionära Nicaragua, som på åttiotalet chockade hela världen genom att störta diktatorn Anastasio Somoza och upprätta en arbetar- och bonderegering?” Till skillnad från Mannen tror Capelán att dagens FSLN står för samma – eller nästan samma – program som 1979. När klasser och klasskamp bara är ord utan någon kontakt med den sociala verkligheten kan det bli så. Tyvärr stämmer det inte.

Efter USA:s brutala angreppskrig under 1980-talet förlorade FSLN valet och överlämnade 1990 regeringsmakten till den USA-allierade Violeta Chamorro. Det var inledningen av en nyliberal politik som avbröt alla sociala reformer och sålde ut företag som förstatligats under revolutionen. Av de 370 företag som FSLN förstatligat hade 289 privatiserats 1993. 1998 fanns bara åtta kvar i statlig ägo. För den stora majoriteten av befolkningen inleddes en sextonårig period av ökad fattigdom och ren misär.

Samtidigt förändrades klassammansättningen bland samhällets kapitalistiska makthavare. Den del av borgarklassen som ”övervintrat” i sandinisternas Nicaragua lade beslag på många av de företag som såldes ut. Samtidigt återvände den del som flytt till Miami efter 1979 års revolution och krävde att återfå sina egendomar. Till det kom ytterligare en grupp företagare med rötter i sandinistpartiet. Sandinisternas vice-president under 1980-talet, Sergio Ramirez, ger följande beskrivning: “Faktum är att Sandinismen inte kunde gå i opposition utan materiella resurser, det skulle ha betytt utplåning. FSLN behövde tillgångar, inkomster och det kunde bara komma från staten innan den tre månader långa övergångsperioden [till Chamorroregeringen] var slut. Som ett resultat överfördes på ett hastigt och kaotiskt sätt byggnader, företag, jordbruk och aktier till personer, som skulle behålla dem tills de kunde överföras till partiet.” I Nicaragua går den här utdelningen av statsegendom till ledande sandinister under beteckningen La Piñata.

Nu blev det inte riktigt som det var tänkt. De enskilda personer – partiledare, ministrar, tjänstemän – som tillfälligt skulle inneha tillgångarna överförde aldrig dessa till partiet. Istället kom tillgångarna att bli grundplåten i rent privata företag. Så vid sidan om de ”återvändande” kapitalisterna (knutna till imperialistiskt kapital), de ”inhemska” (som stannat kvar under 1980-talet) växte en ny, ”sandinistisk” företagargrupp fram. Företag ägda av denna grupp är bland annat turistindustri, finansbolag (Fininsa, Interfin, Almacena), sockerbruken Victoria de Julio och Agroinsa, Inpasatryckeriet, mediaföretag (tevestationerna Canal 4 och Canal 10, radiostationerna Ya! och Sandino) och Agri-Corp, det största handelsbolaget för ris och mjöl i Nicaragua.

Eftersom många av de utdelade företagen tidigare ägts av Somozafraktionen inom borgarklassen förekom en hel del juridiska egendomsstrider mellan ”återvändarna” och den ”sandinistiska” företagargruppen under 1990-talet. I slutet av årtiondet nådde den sandinistiska och den ”inhemska” delen av kapitalistklassen en typ av konsensus. På det politiska planet uttrycktes detta – förenklat beskrivet – med den parlamentariska pakt som (oppositionsledaren!) Daniel Ortega slöt med den totalkorrupte presidenten Arnoldo Aleman 1999 – den ”inhemska” borgarklassens representant. En politisk pakt för att göra landet ”regeringsdugligt”, enligt Ortega.

Den här klassamarbetspakten på toppnivå betyder inte att alla är ”lika goda kålsupare”, för att använda Capeláns ord. En sandinistisk regering har fortfarande kvar en stor del av sin sociala bas av fattiga människor och för en annan politik än den som förts de senaste sexton åren. Ortega är – bevisligen – för sociala reformer inom skola, vård, omsorg. Reformer som förbättrar läget för de sjuttio procent av befolkningen som lever i fattigdom. Det finns ingen anledning att underskatta betydelsen av gratis sjukvård, gratis skola, utvecklingsprogram för 75 000 bondefamiljer, etc. Men det är en reformpolitik inom ramarna för en bevarad kapitalistisk ekonomi precis som Mannen skriver. Det var därför Ortega valde Jaime Morales Carazo, ”Comandante Chaparra”, före detta ledare för den USA-finansierade contrasgruppen Movimiento Democrático Resistencia Nicaragüense, som sin vice president i valet 2006 och gick till val med flera små högerpartier. Det var en politisk signal. Familjen Pellas (som äger Banco de América Central, Centralamerikas femte största finansbolag med kapital om 3,1 miljarder dollar) och de andra elva familjerna – med tillgångar på mer än 100 miljoner dollar var och en – som har den ekonomiska och sociala makten behöver inte känna sig hotade.

Personligen tror jag inte den här reformpolitiken är långsiktigt hållbar. Nicaragua är det näst fattigaste landet i hela Latinamerika (inklusive Karibien). Det är bara de som bor i Haiti som har det jävligare. De ekonomiska marginalerna är alltså obefintliga. De reformer som hittills påbörjats har därför finansierats av Venezuela, Kuba, Iran, EU, USA, Internationella valutafonden och Världsbanken. Om reformerna ska bli hållbara krävs en omfördelning inom landet. Latinamerikas historia de senaste hundra åren är full av exempel på påbörjade sociala reformer som stoppats och rullats bakåt. Mexiko på trettiotalet, Argentina på fyrtiotalet, Bolivia på femtiotalet, listan kan göras mycket lång. Det enda land som kunnat uppvisa en långsiktig, kvalitativ satsning på skola, vård, omsorg, arbete och en rättvis social fördelning är Kuba. Och där innebar den socialistiska revolutionen att de viktigaste produktionsmedlen (inklusive finanssystemet) befriades från den inhemska kapitalistklassen kontroll. Det är förutsättningen för att lyckas! Och det perspektivet har dagens Daniel Ortega – till skillnad från 1970-talets – valt bort.

Det finns all anledning att kräva ett fortsatt – och ökat ekonomiskt – stöd till Nicaragua, landets folkrörelser (bondeorganisationer, fackföreningar, kvinnogrupper) och alla reformer som gynnar den fattiga befolkningen. Men att gå mot den svenska högerregeringens och EU:s försök att minska stödet till Nicaragua betyder inte att vi ska försvara eller bortförklara den extrema antiabortlagstiftning sandinisterna aktivt röstat för. Den är en kontrarevolutionär åtgärd, som direkt drabbar mer än hälften av Nicaraguas befolkning och politiskt gynnar de reaktionäraste delarna av borgarklassen. Därför ska vi följa den uppmaning till kritik som Laura Mannen tar upp i sin artikel!

Rolf Bergkvist
intis@internationalen.se

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.