”Sandinisterna under attack från alla läger”
Nicaraguas politiska utveckling är en komplicerad historia, men den blir inte begripligare av Rolf Bergkvists kritik av min artikel som var ett svar på en annan artikel av Laura Mannen som publicerades i Internationalen nummer 9/2009. Detta skriver Jorge Capelán, som här ger ett svar till Rolf Bergkvists artikel i Internationalen nummer 17/2009.
Laura Mannens bidrag var så fullspäckat av faktafel och förvrängningar att jag valde att fokusera på inläggets grundsatser istället för att bemöta vart och ett av dessa påståenden. Mannen förde fram tesen om att sandinisterna bedrev ett ”krig” mot feministerna, att det var sandinisterna som låg bakom det barbariska förbudet mot terapeutisk abort (abort där moderns liv är i fara i samband med graviditeten) samt att sandinisterna och Bushadministrationen var i stort sett lika goda kålsupare, vilket jag vederlade med argumenten om att:
– Man knappast kunde tala om ett ”krig” mot feministerna när den sandinistiska regeringen på två år hade gjort mer för kvinnornas situation än de föregående nyliberala regeringarna tillsammans gjort sedan 1990. Medvetet valde jag enbart de åtgärder som direkt gynnade kvinnorna (hälften kvinnor i regeringen, massivt ekonomiskt stöd till kvinnor som är familjeöverhuvud, utbildning riktad till kvinnor, satsningar på kvinnors hälsovård, och så vidare) och inte bara på sandinisternas sociala satsningar i största allmänhet, som Rolf Bergkvist felaktigt påpekar.
– Sandinisterna inte bara röstade för, utan förhindrades från att ”gå mot strömmen” när förbudet mot terapeutisk abort lanserades av högern strax före valet 2006. Detta argument bestrids av Bergkvist som menar att sandinisterna inte skulle ha behövt rösta för förslaget. Vet Bergkvist att samma vecka som frågan diskuterades i nationalförsamlingen, under valkampanjens slutspurt, hade den katolska kyrkan tagit ut tusentals demonstranter på gatorna och samlat in 200 000 namnunderskrifter för abortförbudet, medan feministerna endast lyckades få ihop två hundra motdemonstranter? Hur menar Bergkvist att det skulle bli möjligt för FSLN att leda en minoritetsregering utan att ingå i kompromisser med ett fientligt inställt parlament? Varför förtjänar FSLN:s kompromisser kritik medan MRS, som allierat sig med de liberala abortmotståndarna under parollen ”alla mot Ortega”, utgör ett exempel på principfasthet?
Påståendet om att sandinisterna och USA är lika goda kålsupare är verkligen en absurd konspirationsteori vars orimlighet märkligt nog vissa europeiska kamrater sväljer. I förra veckan meddelade biståndsministern Gunilla Carlsson (M), vars parti samarbetar med alla de USA-stödda krafter i Latinamerika som motverkar regionens vänsterregeringar, i ett pressmeddelande att ”den fortsatt oroväckande politiska utvecklingen i Nicaragua har lett till att regeringen valt att se över formerna för utvecklingssamarbetet under utfasningsperioden (…) Sverige bedömer att inga förbättringar skett sedan kommunalvalet förra året vad gäller den demokratiska utvecklingen”. Sveriges bistånd minskas med ca 35 miljoner kronor fram till 2010 och en del av pengarna kommer att istället gå till ”andra oberoende aktörer”, det vill säga oppositionen mot FSLN.
Istället kallar Bergkvist USA:s stöd till förnyarsandinisterna för konspirationsteorier. International Republican Institutes stöd till MRS finns väl dokumenterat i samband med presidentvalet 2006, inte minst genom uttalanden från MRS:s företrädare som erkände att de tagit emot pengarna. På webbsidan för USA:s ambassad i Managua kan man läsa ett pressmeddelande daterat den 27 maj 2008 där ambassadören Paul A Trivelli meddelar att USAID satsade 320 000 dollar till stöd för ”medborgarnas deltagande” (läs: oppositionspartierna) under det kommande kommunalvalet. Bland mottagarna finns NGO:n CINCO som leds av en representant för MRS och som har nära band till Nicaraguas ”autonoma” kvinnorörelse MAM.
Kritiken mot sandinisterna ingår i ett känt mönster som kan beskrivas i följande termer: ”Ingenting regeringen gör duger. Deras tjänstemän är inkompetenta. När de inte är inkompetenta är de hycklande eller korrumperade. De är alltför radikala. De är inte tillräckligt radikala.” Kritiken känns igen från det drev som Evo Morales, Correa, Chávez, med flera, sedan många år utsatts för. Medan den liberala högern anklagar FSLN för att vara ”obotligt ortodox, fiende till närings- och yttrandefriheten, radikal, och för att med brandtalsretorik förespråka socialismen”, anklagas regeringen av MRS:s ledare Edmundo Jarquín, för att ”opportunistiskt ha förrått principerna”.
Till ändamålet att destabilisera regeringen är all manipulering gångbar, som skrönan om att Mónica Baltodano och andra motståndare till Daniel Ortega skulle ha kastats ut ur FSLN på grund av deras kritik av pakten med Arnoldo Alemán. Detta stämmer inte, Baltodano och andra lämnade FSLN självmant efter det att de inte fick med sig det majoritetsstöd de förväntade sig och valde istället att starta eget. Andra medlemmar som lämnade organisationen i samband med ”pakten” återvände till partiet utan att utsättas för några som helst repressalier och ingår istället i regeringens ansträngningar att reparera de skador som sexton år av nyliberalism har orsakat Nicaragua.
Sandinismen uttrycker en allians av olika samhällsklasser som är beroende av ett antiimperialistiskt projekt som återspeglar intressena av samhällets fattigaste. Att häftiga interna motsättningar utspelar sig inom rörelsen borde inte förvåna någon. Sedan början av 1990-talet har en rad avknoppningar till höger ägt rum, till en början genom en revolt av partiets parlamentsgrupp som mot medlemmarnas vilja röstade fram en reform av vallagen som garanterade att landets största parti (FSLN) aldrig skulle kunna vinna i första ronden. Denna generation av ”förnyarsandinister” företräds av ”vänsterintellektuella” som av någon anledning är flitigt förekommande i den spanska tidningsvärldens högerkanaler, som El Tiempo i Bogotá och El País i Spanien.
NGOerna gjorde mycket mellan 1990 och 2006 för att fylla det sociala tomrum som den nyliberala staten lämnade efter sig. Men dessa ogenomskinliga, odemokratiska organisationer skapade också ett system av privilegier och löner i dollar och euro som stod över samhällets kontroll. För många av deras representanter innebar detta livsstilar i form av fyrhjulsdrivna stadsjeepar, middagar i huvudstadens exklusiva restauranger och en överdriven uppfattning om betydelsen av den egna personliga insatsen för samhällets politiska utveckling. Iklädda en vänster- eller feministisk retorik började dessa eliters personliga projekt att alltmer tappa kontakten med verkligheten tills anständighetens gränser kunde överskridas vid behov.
För europeiska öron som inte känner till den konkreta utvecklingen berättar dessa grupper alltmer uppskruvade versioner av skeendena som börjar få ett eget liv och en egen virtuell verklighet. I denna virtuella verklighet ingår den stora lögnen om att sandinisternas valseger 2006 enbart skulle bero på ”pakten” med Arnoldo Alemán. Rolf Bergkvist verkar inte ha fått klart för sig att några månader efter det att han lämnade Nicaragua 2004 vann FSLN en jordskredsseger i kommunalvalen. Totalt vann FSLN makten i områden som befolkades av 4 miljoner invånare eller nästan 71 procent av befolkningen. Samtliga högerpartier gick back. Detta stöd till sandinisterna utökades betydligt under de kommunala valen i september 2008.
Jag, som bodde i landet mellan december 2004 och juni 2005, kan intyga att det förekom massiva demonstrationer mot höjningarna av biljettpriserna, mot privatiseringarna och mot den ekonomiska politiken. I alla dessa demonstrationer kunde man se sandinister som befann sig i täten. Inga, inte ens de rika, vågade försvara liberalen Bolaños som betraktades som Nicaraguas sämsta president i historien. Om fler människor inte vågade rösta för FSLN till presidentposten berodde det till stor del på rädslan, för en upprepning av åttiotalets lågintensiva krig mot sandinisterna.
I takt med att det stod klart att USA hade händerna fulla i Mellanöstern och att FSLN hade en rad konkreta förslag för att lösa en rad akuta frågor som livsmedelsförsörjningen, bensinpriserna, sociala frågor med mera, började rädslan släppa.
I september i fjol utfärdade hundra latinamerikanska folkrörelser som deltog i den bolivarianska kongressen i Caracas ett uttalande till försvar för Nicaraguas sandinistregering. Undertecknarna kom från hela spektret av den latinamerikanska vänstern och omfattande kvinnoorganisationer, organisationer för ursprungsbefolkningar, politiska partier och alternativa medier.
Att försöka isolera utvecklingen i Sandinos land från utvecklingen av regionens övriga vänsterregeringar är ett orimligt företag. För marxisterna har det i kampen alltid ingått att göra svåra kompromisser. ”Vilken barnslig naivitet att utge sin egen otålighet som teoretiskt övertygande argument!” skrev Fredrich Engels 1874 i en kritik av de blanquistiska kommunardernas program. Orden kan inte vara lämpligare apropå kampen för kvinnornas och hela folkets mänskliga rättigheter i dagens Nicaragua.
