”Mitt representationskonto skulle vara på noll.” – Intervju med Ingrid Eriksson.
Rösta på ArbetarInitiativet i EU-valet den 7 juni!
– Man skulle åka runt till strejkvaktskedjor och proteströrelser, det skulle vara modellen. Och ha en arbetarlön. Bara det kommer ju att skilja ut oss väldigt mycket från resten av EU–parlamentarikerna, säger Ingrid Eriksson, ett av ArbetarInitiativets första namn.
– Tänk dig att det skulle finnas en enda riksdagsledamot som visade sitt stöd för till exempel strejkande sjuksköterskor eller Volvoarbetare. Som skänkte sitt arvode till strejkkassor. Som visar att det finns någon som företräder de som kämpar. Det är precis så man skulle jobba i EU–parlamentet, menar Ingrid som tycker att det idag är uppenbart att det behövs ett nytt arbetarparti.
– Socialdemokraterna, och även Vänsterpartiet, är en del av etablissemanget, de är inte längre något redskap för att bekämpa nyliberalismen och massarbetslösheten.
Ingrid bor på Haga i Umeå med sin sambo, sin dotter och hans dotter. I grunden är hon utbildad undersköterska och hon har jobbat mycket med äldreomsorg och inom vården.
1994 blev hon invald i Umeås kommunfullmäktige för Rättvisepartiet Socialisterna och sedan hösten 2006 kombinerar hon det arbetet med heltidsstudier på psykologprogrammet. Det är en helt ny inriktning i livet och hon trivs med att studera.
Politiskt aktiv har hon varit sedan sjuttonårsåldern. Från början inom SSU och Socialdemokraterna men hon började redan tidigt att engagera sig i Offensiv, som RS hette då.
– Redan från början så tyckte jag att ledningen för SSU var alldeles för höger så jag började engagera mig i Offensiv, jag sålde bland annat tidningen. Jag sympatiserade mer med deras ståndpunkt att det behövdes en förändring, säger hon.
När hon funderar vidare över sin politiska bakgrund tycker hon att den är svår att sätta ram på.
– Politiken har alltid varit en så stor del av mitt liv. Det är så många som säger att man är radikal i ungdomen men att det går över. Jag håller inte med om det alls utan jag tycker bara att jag har stärkts i min övertygelse.
Frågan om varför Ingrid ställer upp i valet till EU–parlamentet får ett självklart svar:
– Det har väl aldrig varit så tydligt som i det här valet att det behövs ett alternativ som ger röst åt den ilska och frustration som finns runt om i landet, Ett alternativ mot ökade klyftor, orättvisor och pampförmåner. Ett alternativ som är emot EU och nyliberalismen, säger hon.
– Jag tror att man går runt och är förbannad i sin ensamhet och därför behövs ett alternativ som samlar upp och ger röst åt den rädsla som finns nu.
Hon menar att rädslan för att bli arbetslös gör att många känner sig otrygga med den situation som är idag, även om man har jobb.
– Vad vi vill visa med ett sådant här alternativ är att det går att göra motstånd. Vi vill motverka uppgivenheten.
Men det räcker inte med att rösta, säger Ingrid, det gäller att själv bli aktiv även de dagar då det inte är val. Därför jobbar Rättvisepartiet också med att göra små aktioner hela tiden.
Nästkommande fredag i skrivande stund kommer det till exempel att vara aktioner mot privatiseringen utanför Apoteken i Umeå, samma dag är det också en aktion utanför SEB i Stockholm när de håller sin bolagsstämma. Sedan ska det vara en större aktion mot avregleringen av järnvägstrafiken.
– Det är små aktioner och det kommer inte att vara massor med människor där men man måste börja någonstans eftersom det är genom kamp som man förändrar, menar hon.
Ett alternativ som ArbetarInitiativet behövs därför att det inte längre finns några partier som hävdar sitt motstånd, tycker Ingrid.
– Om man tittar på de gamla trötta partierna som har varit EU–motståndare, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, så har de ju i princip gett upp sitt motstånd därför att de vill ha ministerposter och regera med Socialdemokraterna.
Om det går väl i valet och Ingrid får en plats i parlamentet så skulle den platsen användas som en plattform för att föra ut ett socialistiskt budskap.
– Det som krävs för att lösa krisen är ju att man sätter människorna och miljöns behov före spekulanternas. För att ta ett konkret exempel här i Sverige så skulle det bland annat innebära att man förstatligade Saab och Volvo.
Det är många frågor hon skulle vilja driva om hon får möjlighet men hon menar att just nu skulle det framför allt annat handla om alla de frågor som har med krisen att göra.
– Att försvara jobben, det skulle nog vara den absolut viktigaste frågan.
För Ingrid är det självklart att man ska rösta i valet till EU–parlamentet, hon tycker inte att man ska överlåta valet till dem som är för den politik som förs i EU med privatiseringar och nedskärningar.
– Sen tycker jag också att det är viktigt att lägga sin röst på ett parti som vill bekämpa rasism och främlingsfientlighet. För att i det här valet så kommer ju även Sverigedemokraterna att ställa upp och det är viktigt att göra en markering mot dem.
Att intresset för valet är så lågt tycker hon inte är konstigt med tanke på hur det ser ut i samhället idag. Även om en orsak kan vara att man är emot EU och genom att inte rösta markerar sin ståndpunkt så tror hon att en kanske ännu viktigare orsak är att EU, i ännu högre grad än regering och riksdag, känns som en klubb för eliten.
– Jag tror att det handlar om en känsla av maktlöshet, att det kommer inte att spela någon roll om jag röstar, de gör ändå som de vill, de som bestämmer. Vad vi hoppas kunna vara är en röst för alla de som känner så. Och att bryta upp eliten.
För att få folk intresserade av att rösta måste man visa att frågorna hänger ihop, säger Ingrid, att lokala frågor hänger samman med EU.
– Till exempel den här privatiseringen av Apoteket, det är ju en del i EU–anpassningen.
Enligt en artikel i Sydsvenskan från 7 mars i år är Sverige det enda landet som skickat fler kvinnor än män till EU–parlamentet. Där står också att sjuttio procent av parlamentarikerna är män. På Europaparlamentets hemsida kan man läsa att antalet kvinnor börjar närma sig en tredjedel. För Ingrid är det överordnat vilken politik man för, inte vilket kön man har.
– Jag tror inte att EU blir ett smack bättre av fler kvinnor, så länge de kvinnorna för samma politik som EU står för. I så fall måste de ju bryta med allt det. Jag som kvinna skulle betyda en förändring, men inte för att jag är kvinna utan för att jag företräder en annan politik.
Att arbeta i EU som motståndare tror Ingrid skiljer sig fundamentalt i tillvägagångssätt från hur EU–förespråkarna arbetar. Bland annat på det sätt hon tidigare nämnt, att hon inte skulle sitta så mycket i möten och utskott utan vara ute bland demonstrerande, ockuperande och strejkande människor. En annan viktig sak är att hon inte skulle gå på en enda representationsmiddag eller tjusig tillställning.
– Mitt representationskonto skulle vara på noll. Hela den där livsstilen som EU–parlamentarikerna har, den är osmaklig i mina ögon.
Vilka möjligheter hon skulle ha att genomföra den politik hon förespråkar om det blir en plats i parlamentet tycker Ingrid är en nästan omöjlig fråga att svara på.
– Som enskild ledamot kan man ju inte vinna en omröstning utan rent konkret så är det ju så att det som gjorde att EU tvingades ta bort de värsta delarna ur tjänstedirektiven, det var protester runt om Europa. I den mån jag kan vara en del i proteströrelser kan jag vara med och förändra, men som enskild ledamot så är man ganska maktlös.
[...] bland annat intervjuades av tidningen Västerbottens Folkblad tillsammans med Arbetarinitiativets toppkandidat i EU-valet, Ingrid Eriksson: Leduc tillhör det nystartade Nouveau Parti Anticapitalist (Nya [...]